1998-05-01
Carina Rydberg
Jag älskar att citera Carina Rydberg. Faktum är att livet är skyldig mig med, en jävla massa faktiskt.
Det är klart att jag var glad och förväntansfull som alla andra riktigt unga. Jag trodde att jag också skulle få uppleva allt det där nya spännande, det som hörde livet till. Det som hörde ungdomen till. Glad i hågen spankulerade jag rätt in i tonåren, och tänkte, vänta vänta snart är det min tur, snart händer det mig... bröst mens killar, snart snart får jag vara med om något r o m a n t i s k t.
Men jag har fortfarande inga bröst.
Jag känner att det är fel att göra dem större med hjälp av bygel och kudde, och jag har försökt att ha vanlig behå som inte förstorar, men det GÅR inte. För då känner jag mig åter som den uttalat fulaste tjejen: med överbett så jag inte kunde stänga mun, hasande kobent mesgång och så hör jag i huvudet:
"Linda, Linda jo-o, du kan visst sluta gå sådär himla kobent."
"Nej jag kan inte", sa jag, "jag går så här."
"Amen! det är bara och skärpa dig så går det."
"Men..."
"Skyll dig själv."
När jag var barn hade jag inte dåligt självförtroende, jag var lite blyg men inte mer. Men när allt det där som är en människas rättighet uteblev så tappade jag tron på allt. Det är svårt för en liten tjej att acceptera att livet är så orättvist. Så den totala bitterheten och besvikelsen tog mig i besittning.
Jag är så full av denna negativa hysteriska energi. Eftersom man inte får ut något av att rikta den mot någon "gud" eller att sitta och vara arg på naturen, slumpen eller ödet (jag tänker inte rikta den mot mig själv för jag har inte gjort något som rättfärdigade detta) så riktar jag den mot alla som levde i min närhet när jag var yngre.
Jag hatar dem för det som inte hände mig, jag vet att det är sjuk men så länge jag inte bär hand på någon så gör jag inget olagligt och så länge jag inte gör något olagligt så är jag nöjd. Jag drömmer ofta drömmar där jag är hjälten och skadar folk som jag umgicks med när jag var yngre och jag vaknar djupt tillfredsställd.
Jag är helt säker på att de njöt av att vara tuffare än jag. Jag är helt säker på att de tyckte det var skönt att de hade mig där nere på töntstegen. Jag var till exempel inget hot, det fanns ju inte på kartan att jag skulle ta någons kille. Jag menar, jag skulle inte bangat att ha en kompis som var ful, helt outvecklad kroppsligt, inte hade kysst någon, aldrig yttrade ett ord när det var killar med. Om jag hade en sådan kompis skulle jag klivit upp ur sängen varje dag och gått över skolgården och känna mig som skolans drottning, en drottning med stora bröst.
Undrar varför man klänger sig kvar vid något man känner är så fel, varför stannar man när man känner att man inte passar in? Jag fattar inte varför jag själv aldrig bytte miljö och vänner. Det hade gjort susen, men då hade jag inte haft något att skriva om i dag (haha).
Men jag trodde att om bara jag blev annorlunda... DÅ först DÅ skulle allt bli okej. Jag trodde att mina gamla kompisars sätt vad det ENDA sättet att vara på. Så varje nyårsafton skrev jag en lista över hur jag skulle bli det kommande året: "jag ska inte vara tyst och tråkig, jag ska i alla fall se ut som om jag uppskattar att gå på fest, jag ska inte gå kobent, jag ska sluta att blinka så med ögonen, jag ska skaffa en kille, jag ska inte bli sur när mina kompisar säger taskiga saker - jag ska jämt vara schysst så att de inte lämnar mig, jag ska inte vara sjuk hela tiden, jag ska inte skämma ut mina kompisar genom att gå vitast på stranden, jag ska vänja huden vid sol."
Men jag lyckades aldrig uppfylla de kraven på mig själv. Det gick käpprätt åt helvete.
Har börjat få brev där det står "Linda, det är faktiskt inte särskilt trovärdigt att du skriver om hur ful du tycker du är och hur dåligt självförtroende du har och så är du gift och har värsta bra jobbet."
För det första så är jag är specialist på att vara singel, jag var det i 21 år! medan alla andra hade killar och förstå någongång att bilden man har av sig själv inte alltid stämmer överens med andras bild av en.
Det är inte alltid det där går att rätta till.
980501
"Har betalat min skuld. Nu är det livets tur att betala tillbaka vad det alltid har varit skyldigt mig."Carina Rydberg
Jag älskar att citera Carina Rydberg. Faktum är att livet är skyldig mig med, en jävla massa faktiskt.
Det är klart att jag var glad och förväntansfull som alla andra riktigt unga. Jag trodde att jag också skulle få uppleva allt det där nya spännande, det som hörde livet till. Det som hörde ungdomen till. Glad i hågen spankulerade jag rätt in i tonåren, och tänkte, vänta vänta snart är det min tur, snart händer det mig... bröst mens killar, snart snart får jag vara med om något r o m a n t i s k t.
Men jag har fortfarande inga bröst.
Jag känner att det är fel att göra dem större med hjälp av bygel och kudde, och jag har försökt att ha vanlig behå som inte förstorar, men det GÅR inte. För då känner jag mig åter som den uttalat fulaste tjejen: med överbett så jag inte kunde stänga mun, hasande kobent mesgång och så hör jag i huvudet:
"Linda, Linda jo-o, du kan visst sluta gå sådär himla kobent."
"Nej jag kan inte", sa jag, "jag går så här."
"Amen! det är bara och skärpa dig så går det."
"Men..."
"Skyll dig själv."
När jag var barn hade jag inte dåligt självförtroende, jag var lite blyg men inte mer. Men när allt det där som är en människas rättighet uteblev så tappade jag tron på allt. Det är svårt för en liten tjej att acceptera att livet är så orättvist. Så den totala bitterheten och besvikelsen tog mig i besittning.
Jag är så full av denna negativa hysteriska energi. Eftersom man inte får ut något av att rikta den mot någon "gud" eller att sitta och vara arg på naturen, slumpen eller ödet (jag tänker inte rikta den mot mig själv för jag har inte gjort något som rättfärdigade detta) så riktar jag den mot alla som levde i min närhet när jag var yngre.
Jag hatar dem för det som inte hände mig, jag vet att det är sjuk men så länge jag inte bär hand på någon så gör jag inget olagligt och så länge jag inte gör något olagligt så är jag nöjd. Jag drömmer ofta drömmar där jag är hjälten och skadar folk som jag umgicks med när jag var yngre och jag vaknar djupt tillfredsställd.
Jag är helt säker på att de njöt av att vara tuffare än jag. Jag är helt säker på att de tyckte det var skönt att de hade mig där nere på töntstegen. Jag var till exempel inget hot, det fanns ju inte på kartan att jag skulle ta någons kille. Jag menar, jag skulle inte bangat att ha en kompis som var ful, helt outvecklad kroppsligt, inte hade kysst någon, aldrig yttrade ett ord när det var killar med. Om jag hade en sådan kompis skulle jag klivit upp ur sängen varje dag och gått över skolgården och känna mig som skolans drottning, en drottning med stora bröst.
Undrar varför man klänger sig kvar vid något man känner är så fel, varför stannar man när man känner att man inte passar in? Jag fattar inte varför jag själv aldrig bytte miljö och vänner. Det hade gjort susen, men då hade jag inte haft något att skriva om i dag (haha).
Men jag trodde att om bara jag blev annorlunda... DÅ först DÅ skulle allt bli okej. Jag trodde att mina gamla kompisars sätt vad det ENDA sättet att vara på. Så varje nyårsafton skrev jag en lista över hur jag skulle bli det kommande året: "jag ska inte vara tyst och tråkig, jag ska i alla fall se ut som om jag uppskattar att gå på fest, jag ska inte gå kobent, jag ska sluta att blinka så med ögonen, jag ska skaffa en kille, jag ska inte bli sur när mina kompisar säger taskiga saker - jag ska jämt vara schysst så att de inte lämnar mig, jag ska inte vara sjuk hela tiden, jag ska inte skämma ut mina kompisar genom att gå vitast på stranden, jag ska vänja huden vid sol."
Men jag lyckades aldrig uppfylla de kraven på mig själv. Det gick käpprätt åt helvete.
Har börjat få brev där det står "Linda, det är faktiskt inte särskilt trovärdigt att du skriver om hur ful du tycker du är och hur dåligt självförtroende du har och så är du gift och har värsta bra jobbet."
För det första så är jag är specialist på att vara singel, jag var det i 21 år! medan alla andra hade killar och förstå någongång att bilden man har av sig själv inte alltid stämmer överens med andras bild av en.
Det är inte alltid det där går att rätta till.
Foto: Ulrica Zwenge
