2001-10-06
Läser ”Dagboken” i Expressen. Denna gång är det författaren Louise Boije af Gennäs som skriver om sin vecka.
”Söndag den 23 september. Vaknar sent ute på landet, utsövd. Min man Calle, vår fjorton månader gamla son Carl-Axel och jag går ner till vattnet så att jag kan ta årets sista morgondopp.”
Jag gör fucktecknet rätt ut i luften och skriker: ”Och du kan fuck your self!!!!!!!!!!!!!”
Allt är så jävla hääärligt och bebin är 14 månader men hon får vakna sent, hon får vakna utsövd… jag blir så jävla arg och avundsjuk. Hur många med så små bebisar får vakna upp utsövda?
Jag vill också vakna utsövd på landet, jag har inte ens nåt jävla land att vakna på.
Det enda jag gör är att röra ihop korvstroganoff och torkar klet.
Jag vill ha ett pris. Jag vill ha beröm.
Jag behöver en slav.
En slav som kan laga den där lampan där en rest av glödlampan fastnat. Som orkar gå fram till stegen och bära fram den till lampan och som orkar leta reda på en tång och som kan försöka skruva ur den där lilla resten från glödlampan och sen hämta alternativt köpa en ny glödlampa och sen skruva i den och trycka på strömbrytaren för att kolla om den funkar. Och sen bära bort stegen och lägga tillbaka tången.
Jag behöver en slav som orkar stryka den där fina Åsa Grennvall-bonaden jag köpt på vilken det står ”I dag är första dagen på resten av mitt jävla liv” och som orkar gå till en järnaffär för att köpa x-krokar och som orkar gå hem igen och som orkar ta fram en hammare och sen välja var den ska sitta och sen ta fram vattenpasset och sen spika upp den och sen plocka undan hammaren och vattenpasset igen.
Jag behöver en slav som orkar gå till posten, varför envisas vissa att skicka ut pengar på jävla gammeldags avier, trots att man skrivit upp bankgiro på fakturan?
Det innebär ju att jag måste gå till posten och ta med mig avin och ta ut de förbannade pengarna (en avi är på 110 kronor, det är nåt arvode för medverkan i nån skolbok, man får såna kassa arvoden som författare, bli aldrig författare, det är inte värt det, man tjänar absolut inga pengar, i själva verket så går man back, sluta skriv, alla ni som vill skriva, börja plugga nåt vettigt istället) och enligt posten gå till min bank och sätta in dem på företagskontot. Men NÄR, kära ni, NÄR skulle jag ha tid att förutom gå till posten dessutom gå (steg för steg, det tar hundra år) till banken? När tror ni att korvstroganoffen blir klar då? Tror ni att korvstroganoff lagar sig själv?
Ber därför posttanten att sätta in pengarna på min banks postgiro vilket gör henne skitsur och otrevlig. ”Det kostar pengar”, fräser hon. ”Ja jag vet, jag betalar gärna, här, ta de där 110 kronorna, det är mina författarpengar, ta dem allihop, bara jag slipper gå till banken och ta nummerlapp. Jag är författare ser du, se här, jag har tjänat 110 kronor. Ta dem du.”
Sen när jag skriver på lappen och min namnteckning inte liknar den på körkortet får jag en rungande utskällning, ”Du vet att jag kan vägra dig att göra det här va.” Men så har det alltid varit, mina namnteckningar har aldrig liknat varann det minsta. Jag har säkert nåt fel i huvudet, säkert många fel. Sen bråkar vi lite om det, hon går asförbannat med på att sätta in pengarna trots att jag inte kan skriva min namnteckning och sen släpar jag mig hem för att laga korvstroganoff.
011006
Kommer hem sent från Spanien med lilltjejen. På bristningsgränsen. Blir jag provocerad kommer jag mörda nån och se framemot straffet. Kommer se det som en lång härlig rekreation.Läser ”Dagboken” i Expressen. Denna gång är det författaren Louise Boije af Gennäs som skriver om sin vecka.
”Söndag den 23 september. Vaknar sent ute på landet, utsövd. Min man Calle, vår fjorton månader gamla son Carl-Axel och jag går ner till vattnet så att jag kan ta årets sista morgondopp.”
Jag gör fucktecknet rätt ut i luften och skriker: ”Och du kan fuck your self!!!!!!!!!!!!!”
Allt är så jävla hääärligt och bebin är 14 månader men hon får vakna sent, hon får vakna utsövd… jag blir så jävla arg och avundsjuk. Hur många med så små bebisar får vakna upp utsövda?
Jag vill också vakna utsövd på landet, jag har inte ens nåt jävla land att vakna på.
Det enda jag gör är att röra ihop korvstroganoff och torkar klet.
Jag vill ha ett pris. Jag vill ha beröm.
Jag behöver en slav.
En slav som kan laga den där lampan där en rest av glödlampan fastnat. Som orkar gå fram till stegen och bära fram den till lampan och som orkar leta reda på en tång och som kan försöka skruva ur den där lilla resten från glödlampan och sen hämta alternativt köpa en ny glödlampa och sen skruva i den och trycka på strömbrytaren för att kolla om den funkar. Och sen bära bort stegen och lägga tillbaka tången.
Jag behöver en slav som orkar stryka den där fina Åsa Grennvall-bonaden jag köpt på vilken det står ”I dag är första dagen på resten av mitt jävla liv” och som orkar gå till en järnaffär för att köpa x-krokar och som orkar gå hem igen och som orkar ta fram en hammare och sen välja var den ska sitta och sen ta fram vattenpasset och sen spika upp den och sen plocka undan hammaren och vattenpasset igen.
Jag behöver en slav som orkar gå till posten, varför envisas vissa att skicka ut pengar på jävla gammeldags avier, trots att man skrivit upp bankgiro på fakturan?
Det innebär ju att jag måste gå till posten och ta med mig avin och ta ut de förbannade pengarna (en avi är på 110 kronor, det är nåt arvode för medverkan i nån skolbok, man får såna kassa arvoden som författare, bli aldrig författare, det är inte värt det, man tjänar absolut inga pengar, i själva verket så går man back, sluta skriv, alla ni som vill skriva, börja plugga nåt vettigt istället) och enligt posten gå till min bank och sätta in dem på företagskontot. Men NÄR, kära ni, NÄR skulle jag ha tid att förutom gå till posten dessutom gå (steg för steg, det tar hundra år) till banken? När tror ni att korvstroganoffen blir klar då? Tror ni att korvstroganoff lagar sig själv?
Ber därför posttanten att sätta in pengarna på min banks postgiro vilket gör henne skitsur och otrevlig. ”Det kostar pengar”, fräser hon. ”Ja jag vet, jag betalar gärna, här, ta de där 110 kronorna, det är mina författarpengar, ta dem allihop, bara jag slipper gå till banken och ta nummerlapp. Jag är författare ser du, se här, jag har tjänat 110 kronor. Ta dem du.”
Sen när jag skriver på lappen och min namnteckning inte liknar den på körkortet får jag en rungande utskällning, ”Du vet att jag kan vägra dig att göra det här va.” Men så har det alltid varit, mina namnteckningar har aldrig liknat varann det minsta. Jag har säkert nåt fel i huvudet, säkert många fel. Sen bråkar vi lite om det, hon går asförbannat med på att sätta in pengarna trots att jag inte kan skriva min namnteckning och sen släpar jag mig hem för att laga korvstroganoff.
Foto: Ulrica Zwenge
