2001-11-17
Annika Bengtzon är allt som jag inte är. Och hon har allt som jag vill ha.
Jag är en sån whining pussy, det är bara gnäll gnäll gnäll. Jag oroar mig och nojar. Allt ni kan tänka er nojar jag över. Till och med saker ni inte kan tänka er, för att de är alltför overkliga, nojar jag över.
Jag vill bli som Annika Bengtzon. Hon har en så skön attityd och hon är smart, snabbtänkt och modig. Hon tar tjuren i hornen och bara kör.
Hon är en sån som kan vända underbrallorna ut och in och bara dra. Hon bara duschar och går iväg med blött hår, inget oändligt fix och trix framför spegeln. Får hon mens så rotar hon i bagen efter nån binda. Inte nojar hon för att man skulle lukta av bindor. Det är inte viktigt, hon tar nån binda bara.
Om hon skulle se nån ligga på gatan så blir hon inte yr och nojar utan ingriper.
Annika Bengtzon har definitivt inte telefonskräck.
Och inte är hon rädd för den årliga dagisspysjukan. Jag vet en mamma som får den varje år. Varje december smittas hon av barnens magsjuka. Hjälp, hur ska jag klara av det? Hur skulle Annika Bengtzon göra?
Jag är rädd för att spy på vägen till dagis, eller på en buss eller i tunnelbanan. Annika Bengtzon skulle nog tänka, jaha, då spyr jag väl då, det är ju bara en spya och alla människor spyr nån gång då och då, man dör inte av det och skulle jag dö, så jaha, då dör jag väl då, det är inget som jag kan göra nåt åt eller styra över.
I boken Paradiset så åker en nygravid Annika Bengtzon buss, hon mår skitilla men hon åker i alla fall buss. Hon skulle aldrig undvika det på grund av graviditetsillamående. Hon låter inget hindra henne. Inte i vardagen, inte i yrkeslivet, inte i familjelivet. Hon vill ha Thomas och då får hon Thomas.
Jag vill också bli sån, snälla, gör så att jag blir sån, gör så att jag i alla fall kan lära mig att bli sån.
Annika Bengtzon tar tag i saker. Hon säljer smycket hon fick av Aida och köper en dator för att kunna frilansa eftersom hon inte får vara reporter på tidningen. Men skriva ska hon och då gör hon det. Till slut blir hon anställd reporter och senare chef över kriminalredaktionen. Hon lyckas med allt hon gör. För att hon GÖR saker. Hon sitter inte och mesar sig.
Annika Bengtzon har inte skrivkramp, hon lägger sig inte och sover eller kollar mailen istället för att skriva. Hon jobbar, hon jobbar stenhårt.
Jag ställer mig liksom framför badrumsspegeln och noppar ögonbrynen istället för att skriva. Så skulle inte Annika Bengtzon göra. Hon skulle sätta sig och skriva och sitta där tills det var klart. Hon har karaktär. Min har blivit usel.
Inte gnäller hon heller, inget ”buhuhu jag är så trött, buhuhu barnen är sjuka”.
Vilken kvinna. Vilken morsa. Vilken jävla bra reporter. Jag är grymt avundsjuk.
Skulle Annika Bengtzon vara avundsjuk? Nä, jag tror inte det.
Hur är det, kommer det fler böcker med Annika Bengtzon? Annika, Annika jag behöver dig. Kom tillbaka, Annika!
011117
Hur skulle Annika Bengtzon göra, brukar jag tänka. Liza Marklunds romanhjälte Annika Bengtzon är min förebild och mitt riktmärkte i livet.Annika Bengtzon är allt som jag inte är. Och hon har allt som jag vill ha.
Jag är en sån whining pussy, det är bara gnäll gnäll gnäll. Jag oroar mig och nojar. Allt ni kan tänka er nojar jag över. Till och med saker ni inte kan tänka er, för att de är alltför overkliga, nojar jag över.
Jag vill bli som Annika Bengtzon. Hon har en så skön attityd och hon är smart, snabbtänkt och modig. Hon tar tjuren i hornen och bara kör.
Hon är en sån som kan vända underbrallorna ut och in och bara dra. Hon bara duschar och går iväg med blött hår, inget oändligt fix och trix framför spegeln. Får hon mens så rotar hon i bagen efter nån binda. Inte nojar hon för att man skulle lukta av bindor. Det är inte viktigt, hon tar nån binda bara.
Om hon skulle se nån ligga på gatan så blir hon inte yr och nojar utan ingriper.
Annika Bengtzon har definitivt inte telefonskräck.
Och inte är hon rädd för den årliga dagisspysjukan. Jag vet en mamma som får den varje år. Varje december smittas hon av barnens magsjuka. Hjälp, hur ska jag klara av det? Hur skulle Annika Bengtzon göra?
Jag är rädd för att spy på vägen till dagis, eller på en buss eller i tunnelbanan. Annika Bengtzon skulle nog tänka, jaha, då spyr jag väl då, det är ju bara en spya och alla människor spyr nån gång då och då, man dör inte av det och skulle jag dö, så jaha, då dör jag väl då, det är inget som jag kan göra nåt åt eller styra över.
I boken Paradiset så åker en nygravid Annika Bengtzon buss, hon mår skitilla men hon åker i alla fall buss. Hon skulle aldrig undvika det på grund av graviditetsillamående. Hon låter inget hindra henne. Inte i vardagen, inte i yrkeslivet, inte i familjelivet. Hon vill ha Thomas och då får hon Thomas.
Jag vill också bli sån, snälla, gör så att jag blir sån, gör så att jag i alla fall kan lära mig att bli sån.
Annika Bengtzon tar tag i saker. Hon säljer smycket hon fick av Aida och köper en dator för att kunna frilansa eftersom hon inte får vara reporter på tidningen. Men skriva ska hon och då gör hon det. Till slut blir hon anställd reporter och senare chef över kriminalredaktionen. Hon lyckas med allt hon gör. För att hon GÖR saker. Hon sitter inte och mesar sig.
Annika Bengtzon har inte skrivkramp, hon lägger sig inte och sover eller kollar mailen istället för att skriva. Hon jobbar, hon jobbar stenhårt.
Jag ställer mig liksom framför badrumsspegeln och noppar ögonbrynen istället för att skriva. Så skulle inte Annika Bengtzon göra. Hon skulle sätta sig och skriva och sitta där tills det var klart. Hon har karaktär. Min har blivit usel.
Inte gnäller hon heller, inget ”buhuhu jag är så trött, buhuhu barnen är sjuka”.
Vilken kvinna. Vilken morsa. Vilken jävla bra reporter. Jag är grymt avundsjuk.
Skulle Annika Bengtzon vara avundsjuk? Nä, jag tror inte det.
Hur är det, kommer det fler böcker med Annika Bengtzon? Annika, Annika jag behöver dig. Kom tillbaka, Annika!
Foto: Ulrica Zwenge
