2001-12-08
Doktorn sa att barn är mindre sjuka när de är fyra år. Han sa också att det är fullt normalt att små barn blir sjuka ett par dagar i varje vecka. Varje vecka!
Jag har inget socialt liv. Jag hinner bara med min familj och så jobbet. Jag skriver snabbt, roligt och bra. Jag har blivit en jäkel på att leverera. Jag är levererarnas drottning.
Mitt sociala liv består i att knappt prata med främmande människor i lekparken. ”Hur gammal är han? 18 månader, jaha. Söt. Vilken praktisk mössa, var har du köpt den?”
Månaderna kan delas in i sjukintervaller. Först blir lilltjejen sjuk och sen blir jag smittad och i inget av fallen kan jag träffa folk. När båda är friska måste jag jobba ikapp. Sen blir lilltjejen sjuk och jag blir smittad och så börjar det om.
Jag ställer in alla möten och träffar med vänner, skjuter fram och skjuter fram. Så jag undrar: kan vi inte boka nån dag år 2004, jag kan t ex i första veckan av mars.
Alla ni skolelever som vill ha svar på frågor till era skolarbeten, jag hinner inte. Det är omöjligt för mig att hjälpa er. Jag är ledsen.
Det finns inget som fyller mig med sån ångest som när bekanta säger ”vi måste ses”. Jag ses gärna, om vi inte var så sjuka hela tiden. Och när jag är frisk så hinner jag inte.
Ni får gärna komma hem hit vid 05,45 och käka frulle med oss. Då har vi det lugnt och skönt en massa timmar, vi ritar och bakar, leker med lera och tittar på Nicke och Nilla, tack gode gud för Nicke och Nilla.
Mardrömmen är att upptäcka sen när barnet är stort att man inte har några vänner längre. Jag vill inte bli en vuxen utan vuxna vänner. Och vänner behåller man genom att träffa dem.
Men jag får inte ihop det. Jag är så utmattad att om jag skulle gå till en bar (haha, när jag skriver ordet bar så blir det hela tiden b-a-r-n, jag skriver extremt snabbt och mina fingrar är så ovana vid ordet bar att det blir barn, automatiskt…) eller se en konsert vid midnatt skulle de få köra iväg mig med ambulans.
Förra gången jag var sjuk levde jag som vanligt trots 39 graders feber. Lämna, jobba, hämta, parken, ”hur gammal är han?” osv, korvstroganoff… lunginflammation.
Jag försökte följa det där rådet att man kan undvika att sjukdomen bryter ut genom att inte lägga sig ner. Vissa säger att man ska supa bort förkylningen, andra säger att man absolut inte får lägga sig ner. Men det gick alltså inte.
Den här gången la jag mig raklång dag 1 och drack vitlökste. När man var en snorunge höll man för näsan när man drack häxblandning. Nu 15 år senare ligger man under täcket och håller för näsan när man dricker hett vatten med en pressad vitlöksklyfta i. Vitlöksknoppar i vatten. Det är för jävla äckligt.
Kom ihåg att man aldrig får säga ”det var länge sen jag var sjuk” eller ”vi har varit så friska i höst”…
Så kära vänner och bekanta, vi ses våren år 2004. Hej då, ha det så kul till dess.
Mig går det ingen nöd på. Jag har en lite babytjej som just nu är inne på spöken och Nilla.
”Ska vi mysa?”
”Neeeej! Pöke, pöke, Nilla, Nilla, pöke.”
011208
Obs! Viktigt meddelande till mina vänner och bekanta och alla ni som vill komma kontakt med mig. För att uttrycka mig kort: jag hinner inte. Vi ses år 2004.Doktorn sa att barn är mindre sjuka när de är fyra år. Han sa också att det är fullt normalt att små barn blir sjuka ett par dagar i varje vecka. Varje vecka!
Jag har inget socialt liv. Jag hinner bara med min familj och så jobbet. Jag skriver snabbt, roligt och bra. Jag har blivit en jäkel på att leverera. Jag är levererarnas drottning.
Mitt sociala liv består i att knappt prata med främmande människor i lekparken. ”Hur gammal är han? 18 månader, jaha. Söt. Vilken praktisk mössa, var har du köpt den?”
Månaderna kan delas in i sjukintervaller. Först blir lilltjejen sjuk och sen blir jag smittad och i inget av fallen kan jag träffa folk. När båda är friska måste jag jobba ikapp. Sen blir lilltjejen sjuk och jag blir smittad och så börjar det om.
Jag ställer in alla möten och träffar med vänner, skjuter fram och skjuter fram. Så jag undrar: kan vi inte boka nån dag år 2004, jag kan t ex i första veckan av mars.
Alla ni skolelever som vill ha svar på frågor till era skolarbeten, jag hinner inte. Det är omöjligt för mig att hjälpa er. Jag är ledsen.
Det finns inget som fyller mig med sån ångest som när bekanta säger ”vi måste ses”. Jag ses gärna, om vi inte var så sjuka hela tiden. Och när jag är frisk så hinner jag inte.
Ni får gärna komma hem hit vid 05,45 och käka frulle med oss. Då har vi det lugnt och skönt en massa timmar, vi ritar och bakar, leker med lera och tittar på Nicke och Nilla, tack gode gud för Nicke och Nilla.
Mardrömmen är att upptäcka sen när barnet är stort att man inte har några vänner längre. Jag vill inte bli en vuxen utan vuxna vänner. Och vänner behåller man genom att träffa dem.
Men jag får inte ihop det. Jag är så utmattad att om jag skulle gå till en bar (haha, när jag skriver ordet bar så blir det hela tiden b-a-r-n, jag skriver extremt snabbt och mina fingrar är så ovana vid ordet bar att det blir barn, automatiskt…) eller se en konsert vid midnatt skulle de få köra iväg mig med ambulans.
Förra gången jag var sjuk levde jag som vanligt trots 39 graders feber. Lämna, jobba, hämta, parken, ”hur gammal är han?” osv, korvstroganoff… lunginflammation.
Jag försökte följa det där rådet att man kan undvika att sjukdomen bryter ut genom att inte lägga sig ner. Vissa säger att man ska supa bort förkylningen, andra säger att man absolut inte får lägga sig ner. Men det gick alltså inte.
Den här gången la jag mig raklång dag 1 och drack vitlökste. När man var en snorunge höll man för näsan när man drack häxblandning. Nu 15 år senare ligger man under täcket och håller för näsan när man dricker hett vatten med en pressad vitlöksklyfta i. Vitlöksknoppar i vatten. Det är för jävla äckligt.
Kom ihåg att man aldrig får säga ”det var länge sen jag var sjuk” eller ”vi har varit så friska i höst”…
Så kära vänner och bekanta, vi ses våren år 2004. Hej då, ha det så kul till dess.
Mig går det ingen nöd på. Jag har en lite babytjej som just nu är inne på spöken och Nilla.
”Ska vi mysa?”
”Neeeej! Pöke, pöke, Nilla, Nilla, pöke.”
Foto: Ulrica Zwenge
