2002-01-19
Jag läser om Nancy Kennedy, Hollywoods ”kylskåpspolis”. Hon ser till så att skådisarna blir så där sinnessjukt smala. Hon säger till Expressen att hon får en chock när hon öppnar kändisarnas kylskåp. Hon skriker ”Ooooh, vad är detta?” när hon hittar en massa skrämmande mat. Hon säger: ”Jag säger sanningen till dem – oavsett om de är kändisar eller inte: Det finns ingen anledning att vara blyg. Jag går igenom kylen och säger vad som måste bort. De får gå raka vägen i soporna.”
Nej! Släng inte maten. Jag kan väl få den, jag svälter, jag dör, sakta, sakta.
Jag läser också om norska kostrådgivaren Karin Hvoslef som i Expressen ger matråd till ”alldeles vanliga kvinnor”. Man ska enbart köpa sånt som innehåller 0,1 till 1 % fetthalt och så ska man köpa olivolja med pumpspray, med en kalori per tryck! Jesus, vill de att man ska dö eller?
Jag har gått ner vartenda kilo jag lyckats lägga på mig. 6 kilo på ett par dygn. Åtta månader åt helvete.
Om det skulle bli krig, skulle jag svälta ihjäl efter ett dygn.
Jag ska aldrig mer opereras, stay away from my body.
Jag har hela tiden sagt att jag ska ta bort visdomständerna under narkos. Det ska jag inte! Jag ska aldrig mer sövas! Jag ska titta noga för varje steg jag tar så jag inte halkar och jag ska börja använda broddar och köra sakta och akta mig för bussar. Jag ska dricka med måtta och aldrig börja röka. Aldrig mer sjukhus. Aldrig narkos. Sen är det bara att be en stilla bön för att jag inte ska bli allvarligt sjuk.
Hur står idrottsmänniskor ut med alla operationer? Foppa har opererats fem gånger på fem månader? Hur står han ut? Han bara talar om det trista att missa Salt Lake city. Men narkoserna då? Att vakna upp alldeles ensam bredvid en massa främlingar och skaka så att man tror att man ska trilla ur den smala vidriga sängen, och frysa trots alla täcken och med slangar i näsan och droppslang och kateter. Och man kan inte prata för att rösten har försvunnit på grund av att man haft en slang i halsen. Och man mår så illa så man måste spy i en pappersskål och det snurrar snurrar snurrar och man har sån ångest att man vill dö. Ångesten gör så att man inte kan sova, man ser bara en massa skräcksyner: massgravar, söndersprängda kroppsdelar, två små flickor i klänningar som har hängt sig bredvid varandra. Till sist kan man inte ens blunda utan att synerna kommer.
Dagen efter operationen kommer läkaren in och säger lite höhö-aktigt att ska du inte till tidningen och skriva i dag. Nej, säger jag, jag ska försöka gå upp och kissa. Det går inte så de får tömma mig på urin.
Det känns som om jag aldrig kommer få åka hem, jag måste ligga ytterligare en natt bland alla pip och jag undrar för varje pip, har hon ont, blöder hon, grinar hon, spyr hon. Jag vet att jag nån gång kommer att vara hemma igen, jag kommer snart att sitta vid mitt köksbord och måla med vattenfärger med min lilla bebistjej, jag kommer snart att ligga i min egen säng, det kommer att gå över, men det känns inte så.
020119
Jag ligger i en sjukhussäng och svälter sakta ihjäl. Jag kan inte resa mig upp, då spyr eller svimmar jag. De får rulla in sängen till toan för att jag ska kunna kissa. Det dansar svarta prickar framför ögonen. Jag har varken ätit eller druckit på kanske 16 timmar. Det känns som om jag ska svälta ihjäl.Jag läser om Nancy Kennedy, Hollywoods ”kylskåpspolis”. Hon ser till så att skådisarna blir så där sinnessjukt smala. Hon säger till Expressen att hon får en chock när hon öppnar kändisarnas kylskåp. Hon skriker ”Ooooh, vad är detta?” när hon hittar en massa skrämmande mat. Hon säger: ”Jag säger sanningen till dem – oavsett om de är kändisar eller inte: Det finns ingen anledning att vara blyg. Jag går igenom kylen och säger vad som måste bort. De får gå raka vägen i soporna.”
Nej! Släng inte maten. Jag kan väl få den, jag svälter, jag dör, sakta, sakta.
Jag läser också om norska kostrådgivaren Karin Hvoslef som i Expressen ger matråd till ”alldeles vanliga kvinnor”. Man ska enbart köpa sånt som innehåller 0,1 till 1 % fetthalt och så ska man köpa olivolja med pumpspray, med en kalori per tryck! Jesus, vill de att man ska dö eller?
Jag har gått ner vartenda kilo jag lyckats lägga på mig. 6 kilo på ett par dygn. Åtta månader åt helvete.
Om det skulle bli krig, skulle jag svälta ihjäl efter ett dygn.
Jag ska aldrig mer opereras, stay away from my body.
Jag har hela tiden sagt att jag ska ta bort visdomständerna under narkos. Det ska jag inte! Jag ska aldrig mer sövas! Jag ska titta noga för varje steg jag tar så jag inte halkar och jag ska börja använda broddar och köra sakta och akta mig för bussar. Jag ska dricka med måtta och aldrig börja röka. Aldrig mer sjukhus. Aldrig narkos. Sen är det bara att be en stilla bön för att jag inte ska bli allvarligt sjuk.
Hur står idrottsmänniskor ut med alla operationer? Foppa har opererats fem gånger på fem månader? Hur står han ut? Han bara talar om det trista att missa Salt Lake city. Men narkoserna då? Att vakna upp alldeles ensam bredvid en massa främlingar och skaka så att man tror att man ska trilla ur den smala vidriga sängen, och frysa trots alla täcken och med slangar i näsan och droppslang och kateter. Och man kan inte prata för att rösten har försvunnit på grund av att man haft en slang i halsen. Och man mår så illa så man måste spy i en pappersskål och det snurrar snurrar snurrar och man har sån ångest att man vill dö. Ångesten gör så att man inte kan sova, man ser bara en massa skräcksyner: massgravar, söndersprängda kroppsdelar, två små flickor i klänningar som har hängt sig bredvid varandra. Till sist kan man inte ens blunda utan att synerna kommer.
Dagen efter operationen kommer läkaren in och säger lite höhö-aktigt att ska du inte till tidningen och skriva i dag. Nej, säger jag, jag ska försöka gå upp och kissa. Det går inte så de får tömma mig på urin.
Det känns som om jag aldrig kommer få åka hem, jag måste ligga ytterligare en natt bland alla pip och jag undrar för varje pip, har hon ont, blöder hon, grinar hon, spyr hon. Jag vet att jag nån gång kommer att vara hemma igen, jag kommer snart att sitta vid mitt köksbord och måla med vattenfärger med min lilla bebistjej, jag kommer snart att ligga i min egen säng, det kommer att gå över, men det känns inte så.
Foto: Ulrica Zwenge
