2002-02-02
Morgonen efter kom jag på mig själv med att sitta och dissa ett foto på en grupp människor. Jag garvade och sa att alla såg ut som mongon och att en kille till och med gjorde mongorörelser med armen. Lilltjejen satt bredvid och lyssnade naturligtvis på allt.
Hur ska man lära sig att vakta munnen när man är bland barn? Om hela ens sätt och humor innan man fick barn gick ut på att snacka skit och skvallra och garva åt fula människor på teve, HUR ska man då bära sig åt när man får barn och barnet plötsligt PRATAR och förstår allt man säger?
(”Får mamma en kram?”
”Neeeej!”
”Vill du ha ett sådant där stort garage som John Dexter har?”
”Jaaaaa!”)
Jag ÄR inte god och genomsnäll. Hehe, jag är mer motsatsen. Hur ska jag kunna förändra mig? VAD ska jag prata om?
Titta vilken VACKER människa här på bilden, titta vilket STARK och FRAMGÅNGSRIK kvinna. Det är insidan som räknas. Och vilken GOD mat, lever är GOTT och NYTTIGT.
Hur ska man lära sig att inte dissa andra människor, inte kommentera folks utseenden på teve eller i verkligheten, inte prata skit om andra, inte säga svordomar eller fula ord, inte ha bajs- och kisshumor?
Och hur mycket får man prata om barnen när de är närvarande? Det känns ju inte särskilt bra att prata om barnet i tredje person. När man vill berätta att de gjort nåt gulligt är det ju okej, men annars? Kan man det? De förstår ju. Men man vet inte hur mycket de fattar.
Jag vägrar att börja prata på engelska för att barnet inte ska förstå. Vissa ord kan man inte nämna, för att det är att be om problem och tjat och bråk och de orden är napp, bulle, glass och chips. Men jag kommer aldrig att säga dem på engelska.
Jag måste börja bli positiv och inte gnälla och jag får aldrig säga att maten är äcklig för det smittar av sig. Och jag får absolut inte prata om mitt utseende och vikt. Och jag måste att börja se mig själv i spegeln med en nöjd min, annars kommer lilltjejen kanske börja se sig själv med missnöjd blick. I alla fall börja fatta att utseende är nåt viktigt.
Och helst måste jag börja borra och inte bara städa och diska. Jag har inte borrat en enda gång.
De bästa meningarna i Petra Ulmanens text i senaste Bang är ”Vadå barnomsorg?! En unge som blir sjuk varannan vecka första året på dagis har ungefär samma effekt som en tickande bomb på ens psyke.”
Och kanske ”Och mitt i alltihop ska man vara kåt, glad och tacksam! Så fan heller! Jag är sur, frigid och förbannad. Framförallt förbannad.”
Läs den.
020202
Gud vad ful mössa Dipsy har! sa lilltjejens gudmor en kväll när vi alla satt och kollade Teletubbies. Sekunden efter la hon förskräckt handen för munnen. Så får man ju inte säga framför ett litet barn som älskar Teletubbies och särskilt just Dipsy. Trots att jag köpt Tinky-Winky-dockan som är bög, som alla politiskt korrekta föräldrar köpt till sina barn, så är det Dipsy som hon gillar bäst.Morgonen efter kom jag på mig själv med att sitta och dissa ett foto på en grupp människor. Jag garvade och sa att alla såg ut som mongon och att en kille till och med gjorde mongorörelser med armen. Lilltjejen satt bredvid och lyssnade naturligtvis på allt.
Hur ska man lära sig att vakta munnen när man är bland barn? Om hela ens sätt och humor innan man fick barn gick ut på att snacka skit och skvallra och garva åt fula människor på teve, HUR ska man då bära sig åt när man får barn och barnet plötsligt PRATAR och förstår allt man säger?
(”Får mamma en kram?”
”Neeeej!”
”Vill du ha ett sådant där stort garage som John Dexter har?”
”Jaaaaa!”)
Jag ÄR inte god och genomsnäll. Hehe, jag är mer motsatsen. Hur ska jag kunna förändra mig? VAD ska jag prata om?
Titta vilken VACKER människa här på bilden, titta vilket STARK och FRAMGÅNGSRIK kvinna. Det är insidan som räknas. Och vilken GOD mat, lever är GOTT och NYTTIGT.
Hur ska man lära sig att inte dissa andra människor, inte kommentera folks utseenden på teve eller i verkligheten, inte prata skit om andra, inte säga svordomar eller fula ord, inte ha bajs- och kisshumor?
Och hur mycket får man prata om barnen när de är närvarande? Det känns ju inte särskilt bra att prata om barnet i tredje person. När man vill berätta att de gjort nåt gulligt är det ju okej, men annars? Kan man det? De förstår ju. Men man vet inte hur mycket de fattar.
Jag vägrar att börja prata på engelska för att barnet inte ska förstå. Vissa ord kan man inte nämna, för att det är att be om problem och tjat och bråk och de orden är napp, bulle, glass och chips. Men jag kommer aldrig att säga dem på engelska.
Jag måste börja bli positiv och inte gnälla och jag får aldrig säga att maten är äcklig för det smittar av sig. Och jag får absolut inte prata om mitt utseende och vikt. Och jag måste att börja se mig själv i spegeln med en nöjd min, annars kommer lilltjejen kanske börja se sig själv med missnöjd blick. I alla fall börja fatta att utseende är nåt viktigt.
Och helst måste jag börja borra och inte bara städa och diska. Jag har inte borrat en enda gång.
De bästa meningarna i Petra Ulmanens text i senaste Bang är ”Vadå barnomsorg?! En unge som blir sjuk varannan vecka första året på dagis har ungefär samma effekt som en tickande bomb på ens psyke.”
Och kanske ”Och mitt i alltihop ska man vara kåt, glad och tacksam! Så fan heller! Jag är sur, frigid och förbannad. Framförallt förbannad.”
Läs den.
Foto: Ulrica Zwenge
