2002-02-23
Belinda skriver om väninnor som fått barn och inte varit beredda på smärtan, på att underlivet förändrades och känslorna av att inte vara den perfekta mamman så fort bebin ploppat ut. De var inte beredda för ingen hade berättat för dem hur det verkligen kan vara.
Själv var jag inte beredd på den totala tröttheten. Jag var inte beredd på hur fullständigt utmattad man kan bli när man har ett litet barn. Marken gungar alltid när jag är ute och går. Om jag inte hade vagnen att stödja mig mot skulle jag trilla. Ibland när jag sitter på en stol har hela rummet snurrat så att jag krampaktigt måste ta tag i bordet framför för att inte trilla ner.
Hur ofta hör man en mamma klaga över hur jobbigt det kan vara att ha barn? Det är liksom inte okej att en mamma säger så. Då är man en för jävla kass morsa, stackars unge.
Men för en pappa är det okej, så här skriver till exempel Martin Timell i antologin Till alla pappor:
”Hur jobbigt det var att bli förälder kom som en chock för mig. Skulle det vara så här, och i så fall hur länge? Jag tyckte mig utsatt för ett PR-jippo av stora mått.”
Och USA:a president George Bush sa nyligen, ”Hade jag fått välja mellan tvillingarna och att gå ut i krig hade jag valt krig.”
I föräldraböckerna kan man läsa om att det är bra om mormor eller farmor kan rycka in ibland så att mamman och pappan kan få lite tid över för sig själva för att vila lite eller läsa en bok.
De borde snarare skriva att det är fullständigt nödvändigt att ha folk omkring sig som är villiga att hjälpa till med barnet. Mor- och farföräldrar, kompisar, syskon, barnvakter, grannar. Utan hjälp klarar man det inte. Så desperat blir man utan sömn natt efter natt efter natt. Jag tror ingen utan barn kan föreställa sig vad en oändlig räcka nätter utan sömn gör med en. Att väcka en människa som precis håller på att somna är en känd tortyrmetod. Så är det att ha barn. Får man inte sova i alla fall ibland blir man en dålig förälder.
När min dotter var bebis var jag så trött att jag ständigt levde på bristningsgränsen. Jag tänkte ofta på maskingevär, jag ville bara ta en stort jävla maskingevär och skjuta, vem som helst, kanske ut mot bilarna på E4:an.
Jag var också helt oförberedd på dessa katastroftankar man måste leva med resten av sitt liv. Jag visste inte att man skulle vara så orolig dygnet runt, tänktänktänk om nåt händer.
Trots att jag var i sånt desperat behov av sömn kunde jag inte somna. För tänktänktänk… Och jag vågade inte låta nån annan passa bebin för tänktänktänk… Tänk om de tappar henne, tänk om de lämnar henne på skötbordet och just just då vänder sig om för första gången och trillar ner, tänk om det ringer när de badar henne och de går och svarar och hon drunknar, tänk om hon sätter nåt i halsen och de inte vet hur man ska göra då? Mycket (allt) av detta är jag orolig fortfarande orolig för.
Har ni inga egna barn, hjälp andra mammor! Passa andras barn! Ge plats åt barnvagnar och erbjud er att hjälpa barnvagnen upp på bussen/i trappan.
Jag glömmer aldrig tanten på ett kafé som resolut kom fram till mig och tog min bricka och sa att hon skulle hjälpa mig, jag skulle bara gå och sätta mig med min dotter och så bar hon brickan. En sann hjältinna!
020223
”Berätta sanningen om att bli mamma”, skriver Belinda Olsson i Aftonbladet. Hon tycker att media målar upp moderskapet i ett rosa skimmer. Vilket leder till att moderskapet sen kommer som en chock.Belinda skriver om väninnor som fått barn och inte varit beredda på smärtan, på att underlivet förändrades och känslorna av att inte vara den perfekta mamman så fort bebin ploppat ut. De var inte beredda för ingen hade berättat för dem hur det verkligen kan vara.
Själv var jag inte beredd på den totala tröttheten. Jag var inte beredd på hur fullständigt utmattad man kan bli när man har ett litet barn. Marken gungar alltid när jag är ute och går. Om jag inte hade vagnen att stödja mig mot skulle jag trilla. Ibland när jag sitter på en stol har hela rummet snurrat så att jag krampaktigt måste ta tag i bordet framför för att inte trilla ner.
Hur ofta hör man en mamma klaga över hur jobbigt det kan vara att ha barn? Det är liksom inte okej att en mamma säger så. Då är man en för jävla kass morsa, stackars unge.
Men för en pappa är det okej, så här skriver till exempel Martin Timell i antologin Till alla pappor:
”Hur jobbigt det var att bli förälder kom som en chock för mig. Skulle det vara så här, och i så fall hur länge? Jag tyckte mig utsatt för ett PR-jippo av stora mått.”
Och USA:a president George Bush sa nyligen, ”Hade jag fått välja mellan tvillingarna och att gå ut i krig hade jag valt krig.”
I föräldraböckerna kan man läsa om att det är bra om mormor eller farmor kan rycka in ibland så att mamman och pappan kan få lite tid över för sig själva för att vila lite eller läsa en bok.
De borde snarare skriva att det är fullständigt nödvändigt att ha folk omkring sig som är villiga att hjälpa till med barnet. Mor- och farföräldrar, kompisar, syskon, barnvakter, grannar. Utan hjälp klarar man det inte. Så desperat blir man utan sömn natt efter natt efter natt. Jag tror ingen utan barn kan föreställa sig vad en oändlig räcka nätter utan sömn gör med en. Att väcka en människa som precis håller på att somna är en känd tortyrmetod. Så är det att ha barn. Får man inte sova i alla fall ibland blir man en dålig förälder.
När min dotter var bebis var jag så trött att jag ständigt levde på bristningsgränsen. Jag tänkte ofta på maskingevär, jag ville bara ta en stort jävla maskingevär och skjuta, vem som helst, kanske ut mot bilarna på E4:an.
Jag var också helt oförberedd på dessa katastroftankar man måste leva med resten av sitt liv. Jag visste inte att man skulle vara så orolig dygnet runt, tänktänktänk om nåt händer.
Trots att jag var i sånt desperat behov av sömn kunde jag inte somna. För tänktänktänk… Och jag vågade inte låta nån annan passa bebin för tänktänktänk… Tänk om de tappar henne, tänk om de lämnar henne på skötbordet och just just då vänder sig om för första gången och trillar ner, tänk om det ringer när de badar henne och de går och svarar och hon drunknar, tänk om hon sätter nåt i halsen och de inte vet hur man ska göra då? Mycket (allt) av detta är jag orolig fortfarande orolig för.
Har ni inga egna barn, hjälp andra mammor! Passa andras barn! Ge plats åt barnvagnar och erbjud er att hjälpa barnvagnen upp på bussen/i trappan.
Jag glömmer aldrig tanten på ett kafé som resolut kom fram till mig och tog min bricka och sa att hon skulle hjälpa mig, jag skulle bara gå och sätta mig med min dotter och så bar hon brickan. En sann hjältinna!
Foto: Ulrica Zwenge
