2002-03-02
Jag har aldrig fattat den där nojan inför att skaffa barn. Oftast verkar de rädda för den där ”volvo villa vovve”-klyschan. Varför? Alla dessa saker är ju bra! Hundar är underbara, jag vill ha en flatcoated retriever, och jag vill ha en skitstor bil och jag vill gärna ha en villa och jag älskar att storhandla Coop forum.
Är alla människor med tre barn som sitter i en skinnhörnsoffa i en villa med dubbelgarage och lyssnar på nån Absoluteskiva dumma i huvudet?
Är alla 35-åriga innerstadsmänniskor som inte vågar skaffa barn för att de är rädda för vad andra ska tycka bättre och mer smarta och mer coola?
Jag vill inte bli som mina föräldrar blablabla, sa en person med skaffabarn-ångest till mig. Men se till så att du inte blir det då!
Jag vill inte sitta i nån förort och glo på teve, sa en annan. Men gör inte det då!
Det var mer andra som nojade åt mig: Linda, du kommer aldrig kunna skaffa barn för då kommer du bara skriva om dem och det är ingen intresserad av. Fel. Folk är extremt intresserade. Lägg inte över er skaffabarn-ångest på mig, tack. Jag skulle helst inte gifta mig heller, för då skulle jag inte kunna skriva lika bra. Linda, såna som du ska inte ha en kille. Gå och dränk dig själv, dra inte ner mig i fallet. Och jag fick inte skriva om mina katter för det värsta som finns är folk som skriver krönikor om sina husdjur. Jaha. Men det tycker inte jag. Jag älskar när folk skriver om sina husdjur.
Jag nojade mer för saker som: kan jag bli gravid, kommer jag orka, kommer jag kunna försörja en familj? Hur ofta blir ett barn sjukt, kommer jag också alltid att vara sjuk? Och kommer jag bli en bra mamma, jag som är så stel med andras barn?
Men inte fan nojade jag för att jag skulle ”sluta brinna”. Vaddå sluta brinna?
Tomas, du kommer ”brinna” mer, jag lovar. Du kommer att skriva bättre låtar. Alla känslor som du känner kommer att kännas hundra gånger så starkt.
Det som du istället kan noja över är att du inte kommer att orka lika mycket och du kommer inte hinna allt du vill göra. Du kommer att bli så slut som du aldrig varit tidigare. Tänk dig den värsta maginfluensan eller den värsta baksmällan du nånsin haft. Tänk dig sen att du inte kan ligga ner för att bli frisk. Du kommer att få krypa på alla fyra mellan spyorna in till köket för att laga mat till ditt lilla barn. Det kan du noja över. Inte för att du inte skulle ”sluta brinna”.
Det här händer när man får barn: man blir bättre självförtroende, man blir mer sårbar, man blir gladare, man blir ledsnare, allt blir mer verkligt. Man blir mer primitiv och blir chockad över sig själv för att man är beredd att döda nån som är taskig mot sitt barn. Man är också beredd att döda bilförare som inte stannar vid övergångställen.
När man får barn får allt en mening, det blir en vits med att leva.
Att ha barn är mycket större och viktigare än allt annat. Och du är så kär som du aldrig varit tidigare. Det är den största kärlekshistorien.
020302
Sångaren Tomas Andersson Wij säger i senaste Månadsjournalen: ”Jag närmar mig trettiostrecket, med allt vad det innebär. Hur vill jag leva mitt liv? Jag ser mina vänner försvinna in i det arbetsläger som är Stockholm, eller in i kärnfamiljer. Vill jag också skaffa barn? Kan jag göra det utan att sluta brinna?”Jag har aldrig fattat den där nojan inför att skaffa barn. Oftast verkar de rädda för den där ”volvo villa vovve”-klyschan. Varför? Alla dessa saker är ju bra! Hundar är underbara, jag vill ha en flatcoated retriever, och jag vill ha en skitstor bil och jag vill gärna ha en villa och jag älskar att storhandla Coop forum.
Är alla människor med tre barn som sitter i en skinnhörnsoffa i en villa med dubbelgarage och lyssnar på nån Absoluteskiva dumma i huvudet?
Är alla 35-åriga innerstadsmänniskor som inte vågar skaffa barn för att de är rädda för vad andra ska tycka bättre och mer smarta och mer coola?
Jag vill inte bli som mina föräldrar blablabla, sa en person med skaffabarn-ångest till mig. Men se till så att du inte blir det då!
Jag vill inte sitta i nån förort och glo på teve, sa en annan. Men gör inte det då!
Det var mer andra som nojade åt mig: Linda, du kommer aldrig kunna skaffa barn för då kommer du bara skriva om dem och det är ingen intresserad av. Fel. Folk är extremt intresserade. Lägg inte över er skaffabarn-ångest på mig, tack. Jag skulle helst inte gifta mig heller, för då skulle jag inte kunna skriva lika bra. Linda, såna som du ska inte ha en kille. Gå och dränk dig själv, dra inte ner mig i fallet. Och jag fick inte skriva om mina katter för det värsta som finns är folk som skriver krönikor om sina husdjur. Jaha. Men det tycker inte jag. Jag älskar när folk skriver om sina husdjur.
Jag nojade mer för saker som: kan jag bli gravid, kommer jag orka, kommer jag kunna försörja en familj? Hur ofta blir ett barn sjukt, kommer jag också alltid att vara sjuk? Och kommer jag bli en bra mamma, jag som är så stel med andras barn?
Men inte fan nojade jag för att jag skulle ”sluta brinna”. Vaddå sluta brinna?
Tomas, du kommer ”brinna” mer, jag lovar. Du kommer att skriva bättre låtar. Alla känslor som du känner kommer att kännas hundra gånger så starkt.
Det som du istället kan noja över är att du inte kommer att orka lika mycket och du kommer inte hinna allt du vill göra. Du kommer att bli så slut som du aldrig varit tidigare. Tänk dig den värsta maginfluensan eller den värsta baksmällan du nånsin haft. Tänk dig sen att du inte kan ligga ner för att bli frisk. Du kommer att få krypa på alla fyra mellan spyorna in till köket för att laga mat till ditt lilla barn. Det kan du noja över. Inte för att du inte skulle ”sluta brinna”.
Det här händer när man får barn: man blir bättre självförtroende, man blir mer sårbar, man blir gladare, man blir ledsnare, allt blir mer verkligt. Man blir mer primitiv och blir chockad över sig själv för att man är beredd att döda nån som är taskig mot sitt barn. Man är också beredd att döda bilförare som inte stannar vid övergångställen.
När man får barn får allt en mening, det blir en vits med att leva.
Att ha barn är mycket större och viktigare än allt annat. Och du är så kär som du aldrig varit tidigare. Det är den största kärlekshistorien.
Foto: Ulrica Zwenge
