2002-03-23
Man hör hur alla samlas hos nån för att kolla video alternativt ha förfest. Men jag då? Varför ringer de inte mig? Jag kanske visst kan komma. Och även om jag antagligen inte kan komma vore det ju schysstast att åtminstone ringa och kolla om jag kan. Som en gest för att visa att vi har inte glömt bort dig. Och varför föreslår ingen att nu kommer vi alla hem till dig och kollar melodifestivalen?
Fast, när jag tänker efter, det kanske inte går. För om jag ska kunna bjuda hem folk så måste de komma så tidigt som möjligt så att jag kan gå och lägga mig absolut senast halv elva. Om de kommer sju och går halv elva så blir det ju tre och en halv timme, vilket är ganska lagom. Men så kommer de naturligtvis för sent för det finns nästan ingen människa som kan hålla tiden. De kommer halv nio för det var ”en massa som de var tvungna att fixa innan”. Och så måste man ju sitta och prata ett tag, för man kan ju inte bara säga hej hej och sen springa in i vardagsrummet för att sätta på filmen. Så man pratar till klockan tio och filmer är alltid två timmar, så då måste man se film till midnatt och kompisen går cirka halv ett. Har man tur vaknar bebisen senare än sex. Det är kanske fem och en halv timmes sömn, avbruten, på grund av nappspringet, det vill säga stoppa in nappen som bebisen spottat ut. Och jag pallar inte det. Jag måste ligga i sängen senast halv elva. Så att jag får sova lite innan nappspringet börjar. Så är det bara.
Så det är ingen idé att de kommer tänker jag och slutar ringa jag också. För det känns inte så bra att säga att de MÅSTE komma prick sju och sen gå halv elva. Då låter man liksom tokig.
Och så har vi de som bara lägger sig i soffan när de kommer! Och så får man själv sitta på en hård pinnstol. Hey, I’m the mother, vill man då skrika.
Nu menar jag inte andra mammor, om andra mammor kommer hem till en och lägger sig i soffan är det ju naturligtvis okej. Mammor och pappor är jättevälkomna att ligga i min soffa. Men inte de utan barn.
Jag menar inte att alla mammor är som kronprinsessor och ska behandlas som furstar… jo, vänta, det menar jag nog. Det är nog exakt det jag menar här.
För man kan inte komma hem till nån totalt slutkörd småbarnsmamma och själv lägga sig i soffan. Okej att de själva kanske är asbakis eller jobbat häcken av sig på jobbet, men de får i alla fall sooova. Tänk att de kommer förbi en fredagskväll. De kommer få sova ostört fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag… Och de har fått sova ostört veckan innan och veckan innan den och…
Telefonen förblir tyst. Så här lever vi i social misär och kommer alla bli som våra föräldrar som inte har några kompisar.
020323
Man får en liten underbar bebis och hela världen hör av sig och säger grattis och skickar blommor och kort. Sen blir bebisen ett litet barn och det är plötsligt helt tyst. Telefonen har slutat ringa. Man har inga kompisar längre. Är det så trist att umgås med folk som har barn?Man hör hur alla samlas hos nån för att kolla video alternativt ha förfest. Men jag då? Varför ringer de inte mig? Jag kanske visst kan komma. Och även om jag antagligen inte kan komma vore det ju schysstast att åtminstone ringa och kolla om jag kan. Som en gest för att visa att vi har inte glömt bort dig. Och varför föreslår ingen att nu kommer vi alla hem till dig och kollar melodifestivalen?
Fast, när jag tänker efter, det kanske inte går. För om jag ska kunna bjuda hem folk så måste de komma så tidigt som möjligt så att jag kan gå och lägga mig absolut senast halv elva. Om de kommer sju och går halv elva så blir det ju tre och en halv timme, vilket är ganska lagom. Men så kommer de naturligtvis för sent för det finns nästan ingen människa som kan hålla tiden. De kommer halv nio för det var ”en massa som de var tvungna att fixa innan”. Och så måste man ju sitta och prata ett tag, för man kan ju inte bara säga hej hej och sen springa in i vardagsrummet för att sätta på filmen. Så man pratar till klockan tio och filmer är alltid två timmar, så då måste man se film till midnatt och kompisen går cirka halv ett. Har man tur vaknar bebisen senare än sex. Det är kanske fem och en halv timmes sömn, avbruten, på grund av nappspringet, det vill säga stoppa in nappen som bebisen spottat ut. Och jag pallar inte det. Jag måste ligga i sängen senast halv elva. Så att jag får sova lite innan nappspringet börjar. Så är det bara.
Så det är ingen idé att de kommer tänker jag och slutar ringa jag också. För det känns inte så bra att säga att de MÅSTE komma prick sju och sen gå halv elva. Då låter man liksom tokig.
Och så har vi de som bara lägger sig i soffan när de kommer! Och så får man själv sitta på en hård pinnstol. Hey, I’m the mother, vill man då skrika.
Nu menar jag inte andra mammor, om andra mammor kommer hem till en och lägger sig i soffan är det ju naturligtvis okej. Mammor och pappor är jättevälkomna att ligga i min soffa. Men inte de utan barn.
Jag menar inte att alla mammor är som kronprinsessor och ska behandlas som furstar… jo, vänta, det menar jag nog. Det är nog exakt det jag menar här.
För man kan inte komma hem till nån totalt slutkörd småbarnsmamma och själv lägga sig i soffan. Okej att de själva kanske är asbakis eller jobbat häcken av sig på jobbet, men de får i alla fall sooova. Tänk att de kommer förbi en fredagskväll. De kommer få sova ostört fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag… Och de har fått sova ostört veckan innan och veckan innan den och…
Telefonen förblir tyst. Så här lever vi i social misär och kommer alla bli som våra föräldrar som inte har några kompisar.
Foto: Ulrica Zwenge
