980417
Jag tränar med Sophie Zelmanis "Leaving" i freestylen. Hon sjunger "you still love her, and you don't know me yet, so I'm leaving, before you do, so don't whisper, don't wonder, don't miss her, just go and find her..."
Så storsint av henne och med en sådan lugn hon får det ur sig och det är här det kommer, det jag hör, jag hör henne sjunga "just go and find her, I brake you jaw". Jag bara: fan vad bra, att med samma finstämda sång lägga in den meningen, så det blir lite våld och action mitt ibland det andra, det sorgesamma.
Men nu är det tyvärr så att jag har ett criminal record som säger att jag inte kan höra vad folk sjunger, jag är döv. Jag önskehör det jag vill höra. Så när jag senare tittar i sånghäftet läser jag att det Zelmani i själva verker sjunger är "I make your choice" och inte "I break your jaw".
Spola tillbaka till gymet.
Jag ligger där på baksidan-av-lår-maskinen och tänker, ja ja slå sönder hans käkben!, slå slå honom hårt!, alla ska ha stryk!
Och det är då det händer, det som får mig att komma att tänka på hur det var förut, det som får mig att skriva den här texten.
Det här gymet är väldigt litet och trångt och när man ligger i den där lårmuskulatur-maskinen så får ingen plats bakom, det är nästan så att ingen ens kan komma förbi. Men trots att jag ligger där så börjar en kille ändå hålla på med någon maskin bakom mig och det är uppenbart att han inte får plats. Och jag reagerar som jag gjorde förr, när jag gick i skolan: att det är mitt fel att han inte får plats, att jag måste flytta på mig trots att det är omöjligt, jag kan ju sluta med maskinen och låta honom få tillräckligt med plats för sitt, men jag var ju där före honom... nu när jag inte går i skolan längre och inte är besatt av dess demoner så fortsätter jag att använda min lår-maskin för jag var där först och det är en regel som ska gälla. Killen får helt enkelt vänta. Numera kan jag livets lagar.
När jag var liten så var allt liksom en tvärtomvärld. Om man var först någonstans så behövde det abslout inte gälla för att man skulle få fortsätta med det man gjorde, om något var omöjligt så lät det bara ur bästisarnas munnar: "amen, fixa det då".
De gängse reglerna gällde inte. Den starka tog allt och härjade som värsta diktatorn, alla andra trycktes ned så mycket att de aldrig skulle våga sticka upp igen. Allt var helt irrationellt när jag var liten, det var fruktansvärt sjukt.
Skulle dricka te hos en av bästisarna. Jag anser att det normala är att man kokar upp vattnet först och låter det svalna så att det blir drickbart. Men den här bästisen, Hennes höghet, gillade inte hett te, hon gillade ljummet te. Och hon tog av vattnet långt innan det hade kokat upp och hällde det i kannan och la i tepåsar. När vi andra lite lamt protesterade så exploderade hon i: "amen, om ni vill ha så jävla hett te så får ni väl värma vatten vid sidan om och hälla det i era jävla muggar".
Och så fick det bli. Hon sket väl i att vi var många fler som gillade att man lät vattnet koka upp först, för hon var Hennes höghet. Hon sket väl i vad som är den allmänna regeln för hur man kokar te. Hon bestämde, punkt.
Jag tror inte att alla människor i grund och botten är goda. Jag tror att det finns sådana som är rakt igenom onda.
När jag gick i femman och Hennes höghet en dag började grina så försökte jag trösta henne. Men hon skällde ut mig för att jag inte kunde trösta. Man kan inte skälla ut någon för en sådan sak, men det visste jag inte då. Jag trodde att hon hade rätt, för jag är en icke fysisk typ och det trodde jag ledde till att jag inte k u n d e trösta. Jag visste inte att det faktiskt inte finns någon regel för hur man tröstar en annan människa. Överhuvudtaget så är det mycket hjärtlöst att skälla ut någon för en sådan sak. Att skälla på någon som gör så gott hon kan är elakt.
När vi var ännu yngre, kanske åtta, så skällde Hennes höghet ut mig för att jag inte ville gå flera stycken på toa. Jag gick aldrig på toa när de andra flickorna var med, jag smet iväg själv. Och fick en utskällning för det.
Jag tror att jag bidrog till att Hennes höghet och de andra var så elaka, eftersom jag bara tog och tog och tog, så lärde de sig att allt var okej. De kände aldrig av var gränsen gick. De lärde sig att det inte fanns någon gräns för hur elak man fick vara.
Se där, till och med nu tar jag på mig skulden.
Foto: Ulrica Zwenge
