980313
Vi sitter vid ett runt bord: jag, en 35-årig man (en känd småflicksjagare), en ung såpaflicka och en kurator. Runt omkring oss pågår en stor fest men vi sitter stilla runt bordet och pratar, fullständigt ointresserade av vad som händer på festen.
Såpaflickan gråter, hon är helt förstörd för hon tycker att hon har blivit utnyttjad av 35-åringen. 35-åringen är inte vid sina sinnens fulla bruk, han har tagit kokain och gnisslar tänderna mot varandra och drar ideligen tungan över framtändernas tandkött. Vad min roll är i sällskapet vet jag egentligen inte men jag griper in och säger îser ni inte, ser ni inte, han är knarkare och tror han kan tafsa på alla 15-åringarî. Kuratorn tystar ner mig och ingen tycks se att 35-åringen är påverkad. 35-åringen går till motangrepp och säger med elak röst till mig îdu är den enda som har problem runt det här bordet, se på dig, snart 30 år och barnlös, vem som helst kan väl se hur kört det är för digî.
Jag försöker säga att jag inte ens är 25 än och frågar vad barn har med den här saken att göra, men ingen lyssnar så jag skriker îmen ser ni inte hur borta han är, han är ju farlig, och han har gjort flickan här illaî. Kuratorn lugnar ner mig och såpaflickan tittar elakt och med avsmak på mig. Hon närmar sig 35-åringen och börjar med kärleksfull blick syna honom. Han tar hennes hand och börjar suga på ett av hennes fingrar. Hon verkar totalt ha glömt bort att hon nyss var ledsen för att han hade utnyttjat henne. De är alla emot mig och jag blir den som har problem, ingen ser det jag ser, jag når inte fram, ingen hör, det farliga fortsätter.
Jag står och pratar med några tjejer. De säger att jag inte är särskilt bra på att plocka mina ögonbryn, men jag som själv tycker att jag är fullständigt normalduktig på att plocka ögonbrynen håller inte med. Men jag får inget stöd, ingen håller med och jag vill så gärna ha någons medhåll för det är så befängt, jag är inte alls sämre än någon annan på att plocka mina ögonbryn. Till sist vänder jag mig till hon som är den som står mig närmst, hon som jag litar mest på, kanske är det min syster. Hon säger îmen Linda du ä r faktiskt inte så bra på att plocka ögonbrynenî. Och återigen, alla är emot mig och något som jag verkligen trodde att jag klarade av kan jag tydligen inte utföra särskilt bra. Inte ens det.
Killen som jagar mig genom skogen gick i min klass i högstadiet. För honom är det en lek, han tror att jag uppskattar att bli jagad, timme läggs på timme och han skrattar hela tiden. Inte ett mardrömsliknande skratt, utan det är ett riktigt hjärtligt skratt. För honom är detta bara på kul och han är helt övertygad om att jag känner likadant. Så egentligen känns det inte som en mardröm för han har så genuint roligt, men samtidigt så är det hans vänligt glada min och rop som gör det till en mardröm. Till slut orkar jag inte mer utan lägger mig ner i en grushög och ropar hjälp mig men ingen kommer till hjälp, jag vet inte om det beror på att ingen hör mig eller om ingen vill hjälpa mig. I drömmen svimmar jag och blir medvetslös och jag vaknar av att jag grinar.
Foto: Ulrica Zwenge
