040515
"De små barnen tröttnar jag aldrig på. Men ibland känner jag att jag inte tycker om föräldrar", säger Anna Wahlgren till Svd.
För mig är det nog tvärtom, jag är skittrött på alla barn som bara slåss och skriker. Barn är skitelaka mot varandra. Jag är pisstrött på ungar som inte lyder.
Jag träffade Anna Wahlgren i Fyrans program om curlingföräldrar.
När jag sa till Anna W att jag är för trött för att komma på smarta grejer att säga till barnen när de bråkar med varandra, jag bara går fram och ryter, ge fan i att bråka! så sa hon att det är för att mina barn inte sover på nätterna som jag blir trött.
Men hur ska jag få min ettåring att sova hela nätterna? frågade jag.
Ja det går att läsa i Barnaboken, sa hon.
Men om man är för trött för att läsa boken då?
Ja det är för att de inte sover hela nätterna, fortsatte hon.
Moment 22 alltså. Alltså förblir jag en kass trött förälder.
När barnen bråkar om leksaker ska man säga på ett visst sätt, inte bara slita leksaken ur handen på dem, och när nån tränger sig före i rutchkanan ska man också göra nåt smart, jag minns inte vad, men det var nåt pedagogiskt och uppmuntrande istället för att sonika lyfta bort ungen som trängs.
Men jag är för trött, min hjärna funkar inte. Och jag tror inte på att ungar lyder mer för att föräldern sätter sig på huk och säger nåt skitsmart han/hon läst i en bok.
Min ettåring brukar klösa andra barn i ögonen och slå dem i huvudet med spadar. Kan ni berätta några smarta meningar som jag kan säga till henne så att hon slutar upp med det där?
Min erfarenhet säger att ungarna skiter i oss vuxna, de vill bara äta glass, bara slåss, inte sitta vagn, inte ha några kläder på sig trots att det är minusgrader, de vill hoppa ner i alla fågelbad och fontäner, de vill bråka om leksaker, de vill aldrig sova hela nätterna.
De som inte lyckas med att få barnen att sova hela nätterna, är de kassa föräldrar? Får de skylla sig själva?
Jag tror bestämt att barnen är som de är, vissa sover bättre och vissa sover sämre. Och även om man lyckas med nån sömnmetod så raseras den alltid när barnen är sjuka (ofta! alltid!) och då måste man börja om på nytt med "metoden", dvs det är lönlöst.
Och om det är föräldrarnas fel, om det är föräldrarna som "stör" sina barn på natten så att de vaknar, då undrar jag: alla vi som har två barn som är helt olika då, hur förklarar ni det?
Vår stora tjej har alltid sovit på natten, hela natten, aldrig ammat eller velat ha välling på natten. Från fyra månader somnade hon klockan 18.30 och sov sen som en stock, vi gjorde inget särskilt, hon bara var sån.
Men vår nya unge är en riktigt nattmarodör, hon skriker och gormar och ska ha välling och stånkar och slåss och klättrar och slår i skallen och gallskriker ännu mer. Och vi har inte gjort nåt särskilt med henne heller.
Förklara detta, alla vänner av sömnmetoder.
Jag tror att min ettåring helt enkelt är så här, hon älskar att käka, därför vill hon även ha välling på natten, hon vaknar och gormar för att hon är en skrikis helt enkelt. Det är helt okej. Det går över.
Mitt råd är att följa minsta motståndets lag, vill ungen sova i vuxensängen, fine, vill ungen ha två flaskor välling per natt, fine, vill hon gå upp klockan 05.30, fine, då är det bara att själv lägga sig klockan 21.00. Allt går över, plötsligt blir de tonåringar.
Kom ihåg att det inte är ert fel för att era barn inte sover. Tänk bara: allt går över, när det är som värst.
Foto: Ulrica Zwenge
