Underskatta inte en nobody
När jag gick i gymnasiet så skrev jag ett brev till mig själv där jag satte upp mål inför framtiden. Sen gömde jag brevet men jag glömde aldrig bort det. Dock så glömde jag (så klart) var jag gömde det nånstans.Så det låg på hemligt ställe i över 20 år tills min pappa hittade det häromdagen! I en gammal brandstege som förvarandes i mitt flickrum.
När han kom hem till mig med brevet låtsades jag spela glatt överraskad och så GLAD över att han hittat det. ”Som jag letat efter det där brevet! Fantastiskt att du hittade det! Var sa du att det låg nånstans?” Sa jag med överkäck röst och passade på att lägga undan brevet. Inom mig brände naturligtvis skammens rodnad. Jag hade ju ingen aning om vad som stod där mer exakt. Det kunde ju vara hur jävla suicidalt som helst. Det tog till och med någon dag innan jag ens orkade läsa brevet, i ensamhet en sen kväll.
Som tur är var det inte så deppigt som jag trodde. Mer tragiskt för att jag blev påmind om hur lite jag tyckte om mig själv som tonåring.
Brevet består av en lång lista på hur jag ska uppnå mina ”mål” som var att ”få killar och bli välkänd”. Jag känner mig som en väldigt väldigt gammal människa när jag tänker på hur noga jag satte upp dessa mål och sedan helt enkelt bestämde mig för att bli känd och blev det. Jag var lika fokuserad som en elitidrottare men mina mål var inte att hoppa högst utan att jag skulle synas, höras och märkas mest.
Jag skulle bli känd för att ingen såg mig i skolan. Punkt. Jag bestämde mig helt enkelt för att bli en freakshow. Krafterna inom mig var enorma.
För att jag var så arg och jag kände att om ingen tycker om mig nu så ska jag för faen se till så att ALLA börjar hata mig.
Jag måste säga att jag lyckades med min plan med bravur och med råge.
Och jag är faktiskt grymt impad av den där 17-åriga nobodyns hårda och noga uträknande arbete. Hur kunde jag ha det i mig? Jag hade sån beundransvärd disciplin!
Underskatta inte nobodys säger jag bara, där inuti kan finnas en bomb.
Men jag blir beklämd över att jag var så fixerad vid min kropp. I brevet finns en lång lista på vilka kroppsdelar som jag var missnöjd med och som jag skulle ändra på och hur jag skulle göra det.
Tänk om jag istället hade lagt den energin på att tänka ut en ännu bättre plan hur jag skulle ta mig fram, undrar var jag hade hamnat då?
Foto: Ulrica Zwenge
