Tågluffare eller charterresenär?

Jag har den svenska kommunala skolan att tacka för att jag blev egenföretagare. Att tvingas lyda oinspirerande lärare i tolv år gjorde att jag sen dess vägrar ha en chef som bestämmer över mig. Skoltiden gick ut på att infinna sig en viss tid och ställa sig i ledet och inte sticka ut. Sen skulle alla öppna sidan 22 i matteboken och där handlade det om derivata och ingen kunde nånsin förklara för mig varför man skulle lära sig räkna när det finns miniräknare. Jag har aldrig behövt kunna räkna.

Det jag inte kan själv köper jag. Jag fick treor i alla ämnen eftersom jag var ”svag i det muntliga” trots att jag fick alla rätt på proven. På rasterna hälsade inte coola gänget på mig. Detta pågick år efter år tills jag var 18 och sa upp bekantskapen med alla och flyttade till London. Där klippte jag av mig allt hår, färgade det kolsvart, tatuerade mig och piercade ögonbrynet. Det var mitt fuck you till svenska kommunala skolan, där man ska vara som alla andra.

Som 19-åring fick jag jobb som krönikör på Expressen utan några som helst meriter. Sen den dagen har ingen sagt till mig vad jag ska göra, jag går upp när jag vill (05), jag jobbar när jag vill (jämt), jag skaffar så många barn jag vill (ett helt aphus), jag kör vilken bil jag vill, jag äter vad jag vill. Det finns inte en chans att jag anpassar mig. Jag njuter av att vara den tokiga föräldern i skolan som inte har några problem med att resa mig upp och säga vad som helst. Jag går ut i pyjamas och skriker till tonåringarna i radhusområdet
när de står med ölburkar och skrålar på kvällarna. Jag är en riktig kärring, jag njuter av att kunna göra som jag vill. Därför har jag aldrig tagit en anställning, det vore dödsdömt från första dagen. Av ren slöhet har jag haft mina barn i den lilla kommunala skolan i närheten.

Den har gått back i flera år eftersom 1940-talisterna sitter och fiser i sina avbetalda hus och inte låter nya barnkullar sätta bo i området. Så naturligtvis måste skolan läggas ned. Föräldrarna ser på mig med något vädjande i blicken. Var med och rädda våra barns skola, säger de och är livrädda för förändring. Själv lever jag upp när jag nu äntligen kan sätta dem i de privata alternativ jag gått och drömt om i flera år.

Nu ska de få chansen att växa och bli sedda, tänker jag. Men kanske gör jag mina barn en björntjänst när de nu börjar en friskola, vars slogan lyder: ”Rälsenbarnen är fyllda av tillförsikt, lust att lära och är beredda att möta det samhälle de ska leva i som ‘tågluffare’ istället för ‘charterresenärer’.”?

Jag älskar den meningen, det är klart att mina döttrar ska bli fria tågluffare med egna idéer och egen vilja och inte livrädda charterresenär som bara infogar sig i ledet och lyder order. Men – kommer de då ha det rätta virket sen för att driva eget företag? Det rätta suget, drivet och revanschlustan?
Hjälp, hur ska det gå?

Svenskt Näringsliv Jan 2009