040703
I Berny Pålssons fantastiska bok Vingklippt ängel hittar en mamma sin dotters rakbladssamling. Hon knyter en rosett runt asken och lägger tillbaka det i dotterns rum.
Så skulle jag aldrig klara av att göra. Jag hade omedelbart kastat alla rakbladen och förbjudit min dotter att samla på såna, sagt (antagligen skrikit) att hon inte får skära sig. Jag hade aldrig kunnat respektera en rakbladssamling på det där sättet. Måste man det som mamma? Fortsätter de att skära sig annars?
Är skära sig är lika beroendeframkallande som droger. Ingen mamma skulle knyta en rosett runt sitt barns piller- eller kanylsamling.
Finns det nåt man kan skriva för att få er unga att sluta skära sig? Nåt annat än, sluta skära er ungjävlar!
Snälla, inse att det finns folk som tycker om er och som verkligen vill ha er kvar i livet.
Och de vill verkligen att ni ska leva ett fungerande liv utan att ni ska skära er så fort ni mår dåligt.
Och snälla, inse att livet är inte så himla speciellt, livet är ganska småttigt, men det är faktiskt okej ändå.
Livet är liksom ingen cool happening. Livet är ett hårt hårt arbete. Man måste lära sig att leva i vardagen. Och uppskatta att handla mat på Konsum och gå ut med soporna.
Sluta att förakta vanliga människor, DenGråMassan som Berny Pålsson skriver.
Hur säger man det på ett varsamt förstående sätt? Att de MÅSTE lära sig leva i vardagen, att livet inte är en fest. Hur säger man det utan att de tappar respekten för en?
Varför hamnar vissa fel i puberteten och har så svårt att komma ur kaoset? Varför får vissa så höga förväntningar på sina liv att de sen inte kan hantera en ganska grå vardag?
Varför börjar vissa knapra alla piller de kan komma åt trots att de mår dåligt av det?
Hur får man en ung människa att vilja ta emot hjälp och ge dem motivation?
Josefine Adolfsson har skrivit ett slags systerbok till Berny Pålssons Vingklippt ängel.
Båda böckerna handlar om trasiga unga tjejer som super och knarkar ner sig och om föräldrar med noll koll. Josefine Adolfsson skriver i Kårnulf was here om hur Moa och hennes tjejkompis låg helt borta av olika piller hemma i flickrummet. Föräldrarna märkte ingenting. De satt och kollade teve i en annan del av huset.
Psykologen i Kårnulf was here önskar att man kunde ge en injektion med motivation till destruktiva människor. Menar hon att det är kört för vissa människor som inte blir friska? Så kan det ju bara inte vara. Säg att det inte är så.
Efter att ha läst båda dessa böcker tänker jag nu dagligen på alla fel jag gör. För jag är verkligen ofta en usel mamma, jag tänker nej, nu blir det Kårnulf, nu kommer de börja samla rakblad, fan helvete hjälp.
Snälla Berny Pålsson och Josefine Adolfsson, kan ni inte skriva en manual för oss päron. Med långa listor på saker man absolut inte ska göra. Och vad man måste göra så att barnen blir trygga och känner sig älskade och bekräftade.
Jag kramar mina döttrar och säger att de är bra och fina men det kanske inte räcker, tänk om de blir mobbade och sen börjar skära sig? Eller knarka. Eller supa. Eller mobbas. Eller slåss.
Hur fan ska man lyckas som mamma? Hur håller man Kårnulf långt borta?
Foto: Ulrica Zwenge
