040710
Jag är så himla avundsjuk. Jag är avundsjuk på starka människor som tycks orka allt. Som förutom barn och jobb lever ett supersocialt liv med resor och fester. Själv sitter jag oftast som förlamad av trötthet i soffan varje kväll. Jag är avundsjuk på modiga människor som vågar en massa saker. Själv vågar jag knappt resa på egen hand. Jag är rädd för att komma vilse. Jag vågar inte dyka eller resa jorden runt.
Men mest av allt är jag avundsjuks på andras pengar.
Hur fan har folk råd med allt? De åker utomlands på semester hela familjen, de bor i villa i Stockholm, de blåser ut hela köket och skaffar ett Marbodalkök och dessutom klär de barnen uteslutande i dyra Polarn o Pyret och svindyra Reima Tec. Hur går de ihop? Och inte har de några speciella toppjobb heller.
Alla människor kan ju inte ha vunnit på Lotto eller fått ärva stora summor. Jag fattar absolut ingenting.
Jag är så himla avundsjuk på alla. Jag blir så avundsjuk att jag blir arg och ond. Jag tycker alla sitter och jäser och ser så självbelåtna ut när de berättar om senaste semestern eller renoveringen.
Jag kan heller inte låta bli att jämföra mig med andra. Först sitter jag och på ett plågsamt sätt och läser om kändismammor i tidningen Mama och ser vilken obeskrivlig lyx de lever i. Jag är jätteavis på deras livsstil med Toyota Rav4 och lyxresor. Jag vågar inte ens köra bil ensam med mina barn. Jag klarar helt enkelt inte av att köra bil längre. Jag kommer bli en sån kvinna som slutar att köra bil helt och hållet. Som måste kånka på barn och packning på tåg och buss med en gigantisk rygga.
Sen är jag superavundsjuk på mina kompisar som alla sitter på fina bostadsrätter som bara ökar i värde för varje dag som går. Och dör av avund när de pratar om att de vill köpa villor i Mälarhöjden (ett posh och poppis ställe i Stockholm). De kommer utan problem att kunna köpa hus där.
Om jag ska köpa hus måste jag låna till hela beloppet och hur rolig blir den måndagsavgiften då tror ni?
Och om jag köper hus kommer det att bli ett sketet radhus och långt bort, i nån sunkig billig förort. Jag kommer aldrig att få besök av mina vänner för ingen orkar åka tunnelbana eller pendeltåg en timme plus nån jävla matabuss en kvart och när jag hälsar på mina kompisar i deras fina villor kommer jag gråta i smyg på toa. Illgröna avundsjukstårar. Jag vill också att mina barn ska få växa upp i en trevlig och fin förort i ett mysigt hus. Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag inte är en sån som har ett hus i Bromma. Jag kan inte acceptera att jag måste sitta i en sugig söderförort där allt är sönderklottrat och pajat.
Jag måste ha grava problem. Hur blir man av med sin avundsjuka? Hur lär man sig acceptera det man har och den man är?
Hej psykologen, jag heter Linda och jag är så himla avundssjuk på mina vänner som sitter i dyra bostadsrätter som är rena kassakor och snart kommer de köpa fina villor hela bunten. Deras barn kommer att få springa barfota på gräsmattan och kunna cykla varje dag efter middagen. Hur ska jag acceptera att jag inte har råd med en villa i Mälarhöjden eller Bromma?
Det finns ju massor av människor som är nöjda med det de har, varför kan inte jag vara det?
Foto: Ulrica Zwenge
