2008-02-16
Hon fläker ut sin bitterhet över farmorsrollen i alla tidningar. I Expressen säger hon:
”De pratar om dem (barnbarnen) som om det är livets efterrätt. Men alla kanske inte gillar efterrätt.”
Eeeh, vad menar hon med det?
Jag tycker inte det är särskilt relevant vad du tycker om din svärdotter. Engagera dig i dina barnbarn och shut up.
Men Merete intellektualiserar sitt misslyckande som farmor och skriver en massa dravel om att folks bild av farmor är ”en mager tant som måste vila ofta” medan mormor är rund och varm och god.
Men kom igen, ta inte åt dig då… eller är du mager, kantig och kall?
Vem tar åt sig av schablonbilder om det inte ligger nåt i dem?
Du behöver inte göra så mycket hokus pokus av det hela. Sluta att vara bitter över att du ”bara” är farmor.
Merete har googlat och kommit fram till att mormor har 50 procent fler träffar än farmor. Som om det betyder nåt.
Kom igen tanten, klart att farmor kan vara bra. Det handlar bara om att se till att vara bra. Om att ta för sig!
Du låter som en stackars pappa som skyller den dåliga kontakten med ungarna på att han inte ”får” träffa barnen för mamman.
Merete problematiserar sitt farmorskap enormt mycket, hon låter som en ung kvinna som inte är mogen att bli mamma, fast hon inte är farmorsmogen.
Hon påminner om en kaffelatte-utveckla-sig-själv-kvinna som inte gillar att åldras och hon har dessutom BLÅTT hår (enligt bilden i Svd). Det får mig att genast vilja analysera denna speciella kvinna.
Här är min slutsats: Merete är en vacker kvinna som har problem med att hon är farmor (äldre), det är min tolkning.
Dessutom tror jag att ex-svärdottern är mycket vacker och att Merete hade problem med det.
Vackra kvinnor har alltid problem med andra (yngre) vackra kvinnor.
Nej du Merete, torka krokodiltårarna nu, gaska upp dig och ta ditt förbannade ansvar och se till att bli en bättre farmor. En bra farmor engagerar sig i sina barnbarn, hon lyssnar på dem, och är intresserad. En dålig farmor poserar i snyggminen i blått hår i Svenska Dagbladet och säger att hon avskyr barnbarnens mamma.
Dessutom är det bara dåliga farmödrar som gnäller över att det är svårt att vara farmor för att barnbarnen bor långt borta. Att sörja att inte få ha barnbarnen nära är ju mycket förståeligt men att dessutom gnälla över att man inte får vara farmor är så otroligt lågt.
Det går visst att vara farmor på distans! Vill man så går det alldeles utmärkt. Det är min fina svärmor ett levande bevis på.
Hon bor många mil härifrån men hon är extremt närvarande i vår vardag trots det. Och – håll i er nu – hon bakade 100 lussebullar till dagis lussefika! Hon är underbar, söt, snäll och omtänksam. Hon är noga med att se vart och ett av mina barn och de älskar henne. Hon kommer hit och hjälper till med barnen när det är kris. Hon följde med mig och barnen till London på höstlovet. Ja, hon är en dröm-svärmor och drömfarmor. Trots att hon bor lång bort.
Merete, du har mycket kvar att lära.
Ta ditt ansvar och bli en bättre farmor
Det vänder sig i magen när jag läser Merete Mazzarellas "När vi spelade Afrikas stjärna" och det beror inte på magsjukan jag drabbats av, utan det är för att hon skymfar sina barnbarns mamma. Det är så att man mår illa.Hon fläker ut sin bitterhet över farmorsrollen i alla tidningar. I Expressen säger hon:
”De pratar om dem (barnbarnen) som om det är livets efterrätt. Men alla kanske inte gillar efterrätt.”
Eeeh, vad menar hon med det?
Jag tycker inte det är särskilt relevant vad du tycker om din svärdotter. Engagera dig i dina barnbarn och shut up.
Men Merete intellektualiserar sitt misslyckande som farmor och skriver en massa dravel om att folks bild av farmor är ”en mager tant som måste vila ofta” medan mormor är rund och varm och god.
Men kom igen, ta inte åt dig då… eller är du mager, kantig och kall?
Vem tar åt sig av schablonbilder om det inte ligger nåt i dem?
Du behöver inte göra så mycket hokus pokus av det hela. Sluta att vara bitter över att du ”bara” är farmor.
Merete har googlat och kommit fram till att mormor har 50 procent fler träffar än farmor. Som om det betyder nåt.
Kom igen tanten, klart att farmor kan vara bra. Det handlar bara om att se till att vara bra. Om att ta för sig!
Du låter som en stackars pappa som skyller den dåliga kontakten med ungarna på att han inte ”får” träffa barnen för mamman.
Merete problematiserar sitt farmorskap enormt mycket, hon låter som en ung kvinna som inte är mogen att bli mamma, fast hon inte är farmorsmogen.
Hon påminner om en kaffelatte-utveckla-sig-själv-kvinna som inte gillar att åldras och hon har dessutom BLÅTT hår (enligt bilden i Svd). Det får mig att genast vilja analysera denna speciella kvinna.
Här är min slutsats: Merete är en vacker kvinna som har problem med att hon är farmor (äldre), det är min tolkning.
Dessutom tror jag att ex-svärdottern är mycket vacker och att Merete hade problem med det.
Vackra kvinnor har alltid problem med andra (yngre) vackra kvinnor.
Nej du Merete, torka krokodiltårarna nu, gaska upp dig och ta ditt förbannade ansvar och se till att bli en bättre farmor. En bra farmor engagerar sig i sina barnbarn, hon lyssnar på dem, och är intresserad. En dålig farmor poserar i snyggminen i blått hår i Svenska Dagbladet och säger att hon avskyr barnbarnens mamma.
Dessutom är det bara dåliga farmödrar som gnäller över att det är svårt att vara farmor för att barnbarnen bor långt borta. Att sörja att inte få ha barnbarnen nära är ju mycket förståeligt men att dessutom gnälla över att man inte får vara farmor är så otroligt lågt.
Det går visst att vara farmor på distans! Vill man så går det alldeles utmärkt. Det är min fina svärmor ett levande bevis på.
Hon bor många mil härifrån men hon är extremt närvarande i vår vardag trots det. Och – håll i er nu – hon bakade 100 lussebullar till dagis lussefika! Hon är underbar, söt, snäll och omtänksam. Hon är noga med att se vart och ett av mina barn och de älskar henne. Hon kommer hit och hjälper till med barnen när det är kris. Hon följde med mig och barnen till London på höstlovet. Ja, hon är en dröm-svärmor och drömfarmor. Trots att hon bor lång bort.
Merete, du har mycket kvar att lära.
Foto: Ulrica Zwenge
