2007-12-22
”Trist att vuxna ska pådyvla barn sina tävlingsambitioner”, säger en förälder till Svd.
”Vi vill inte ha våra barn i en broilerfabrik”, säger en upprörd förälder. Tja, kanske för att hans barn inte platsade…
Idrottsministern är också upprörd. Barnidrott ska tydligen vara lek upp till tolv år. Det låter ju helt sinnessjukt.
Detta eviga tjat om lek, det ska lekas i skolan, inga betyg förrän på högstadiet för att skolan är en lek, och idrotten ska vara lek.
Inget barn får vara bättre än nåt annat barn. Alla är lika bra. Det är Sverige i ett nötskal.
Men så här: vissa barn har uppenbara talanger. Det såg jag minst under den årliga gymnastikuppvisningen. Några var inte äldre än fem-sex år och man häpnade över hur fantastiska de var.
De måste ha fötts med denna exceptionella talang och det är klart att de ska ta denna till vara och elitsatsa.
De barn som är födda med extrem talang ska naturligtvis få möjlighet att bli ännu bättre, om de själva och deras föräldrar är beredda att lägga all den tid och kraft som krävs. Det är svårt att ”tvinga” ett barn att elitsatsa. Vill de inte så går det inte att tvinga dem. De blir ointresserade. Prova att ”pressa” ett litet barn så får ni se. Det är omöjligt.
Kritiken mot elitlagen kommer snarare från föräldrar vars drömmar slogs i kras – deras lilla Pelle visade sig inte ha supertalangen…
Jag fattar inte varför barn ska träna i idrotter som inte passar dem. Det finns aktiviteter och sporter för alla barn. Det är en djungel där ute, det finns sporter för alla smaker och alla nivåer, det är bara att välja inom den nivå där man hör hemma. Och det är vare sig barn eller föräldrar som bestämmer vilken nivå som passar barnen, utan det är tränarna som är kunniga experter och som dessutom ställer upp för våra barn till 100 procent.
De ska ha uppskattning och en stor eloge och inget gnäll från föräldrar vars barn inte platsade.
Det finns andra saker än sport också, inget barn blir utan aktiviteter, det finns nåt som passar varje unikt barn. Det är inga konstigheter.
Sluta mesa så, alla barn ÄR inte bra på allt. Det är inte diskriminering att säga så, det är bara den krassa sanningen. Barn skadas inte av att vissa väljs ut till elitgrupper, barnen skadas mer av mjäkiga vuxna som styrs av nåt slags hejsanhoppsan-ideal där alla ska vara lika bra på allt. Barnen ser ju med egna ögon att det inte är så. Och det gör dem förvirrade.
Barnen ser en sak med sina egna ögon, men får höra nåt annat av vuxenvärlden. Hur lämpade blir de då för livets hårda skola?
Det är ju bättre att säga som det är, att alla människor föds med unika stora talanger. Se till att ta fram dem hos barnen. Se barnen och lyft fram det unika hos varje barn. Det finns inget barn som tror att alla är lika bra i hockey/fotboll/kör.
Om föräldern inte blir knäckt över att Pelle inte får gå på elitfotboll blir knappast Pelle det heller.
Ta fram barnets unika talang
”9-åringar väljs i elitsatsning.” Rubriken på Svd.se skriker ut sitt missnöje och artiklarna om elitsatsning på barn väckte naturligtvis enormt gensvar på Svd.se.”Trist att vuxna ska pådyvla barn sina tävlingsambitioner”, säger en förälder till Svd.
”Vi vill inte ha våra barn i en broilerfabrik”, säger en upprörd förälder. Tja, kanske för att hans barn inte platsade…
Idrottsministern är också upprörd. Barnidrott ska tydligen vara lek upp till tolv år. Det låter ju helt sinnessjukt.
Detta eviga tjat om lek, det ska lekas i skolan, inga betyg förrän på högstadiet för att skolan är en lek, och idrotten ska vara lek.
Inget barn får vara bättre än nåt annat barn. Alla är lika bra. Det är Sverige i ett nötskal.
Men så här: vissa barn har uppenbara talanger. Det såg jag minst under den årliga gymnastikuppvisningen. Några var inte äldre än fem-sex år och man häpnade över hur fantastiska de var.
De måste ha fötts med denna exceptionella talang och det är klart att de ska ta denna till vara och elitsatsa.
De barn som är födda med extrem talang ska naturligtvis få möjlighet att bli ännu bättre, om de själva och deras föräldrar är beredda att lägga all den tid och kraft som krävs. Det är svårt att ”tvinga” ett barn att elitsatsa. Vill de inte så går det inte att tvinga dem. De blir ointresserade. Prova att ”pressa” ett litet barn så får ni se. Det är omöjligt.
Kritiken mot elitlagen kommer snarare från föräldrar vars drömmar slogs i kras – deras lilla Pelle visade sig inte ha supertalangen…
Jag fattar inte varför barn ska träna i idrotter som inte passar dem. Det finns aktiviteter och sporter för alla barn. Det är en djungel där ute, det finns sporter för alla smaker och alla nivåer, det är bara att välja inom den nivå där man hör hemma. Och det är vare sig barn eller föräldrar som bestämmer vilken nivå som passar barnen, utan det är tränarna som är kunniga experter och som dessutom ställer upp för våra barn till 100 procent.
De ska ha uppskattning och en stor eloge och inget gnäll från föräldrar vars barn inte platsade.
Det finns andra saker än sport också, inget barn blir utan aktiviteter, det finns nåt som passar varje unikt barn. Det är inga konstigheter.
Sluta mesa så, alla barn ÄR inte bra på allt. Det är inte diskriminering att säga så, det är bara den krassa sanningen. Barn skadas inte av att vissa väljs ut till elitgrupper, barnen skadas mer av mjäkiga vuxna som styrs av nåt slags hejsanhoppsan-ideal där alla ska vara lika bra på allt. Barnen ser ju med egna ögon att det inte är så. Och det gör dem förvirrade.
Barnen ser en sak med sina egna ögon, men får höra nåt annat av vuxenvärlden. Hur lämpade blir de då för livets hårda skola?
Det är ju bättre att säga som det är, att alla människor föds med unika stora talanger. Se till att ta fram dem hos barnen. Se barnen och lyft fram det unika hos varje barn. Det finns inget barn som tror att alla är lika bra i hockey/fotboll/kör.
Om föräldern inte blir knäckt över att Pelle inte får gå på elitfotboll blir knappast Pelle det heller.
