2007-10-13
Vi träffades för en intervju (för visst var det du Alex, eller har jag drömt?)
Det skulle handla om nån av mina tidiga crap-böcker om mina hemska skolår. Alex var lite konstig, men nu så här långt efteråt förstår jag att han nog var supernervös.
Han verkade vilja ha en massa privata svar och sa plötsligt, ”jag har också varit mobbad och hade det hemskt i skolan”, han började prata om sig själv på ett sårbart sätt.
Jag blev helt tyst! Menade han allvar? Eller var detta bara ett sätt att komma nära och få mig att öppna mig så han fick härliga citat? Jag förblev tyst och stum och jag vet inte om det sades nåt mer under den intervjun.
Nu talar Alex ut överallt och verkar helt knäckt och ser tårögd ut på bilderna. Han ska gå i terapi för första gången i sitt liv.
Men komigen! Alex är ju inte elakare än nån annan! Se er omkring, vad sades på festen i helgen, hur mycket skit snackades inte där? Vad gör ni med era grannar? Jo, snackar skit om andra grannar.
Vad skickar ni för mail till oss i tidningarna, jo, just det, vansinniga och olagliga påhopp och skit.
Och vad gör ni när vi skriver elakt om kändisar? Jo, hurrar och tackar och garvar.
Ni är lika fulla av skit som Alex och mig och alla andra.
Tro inte att ni är bättre än nån annan.
Men jag förstår om Alex är ledsen. Det ÄR svårt när alla tror att man är ett ärkesvin men så är man privat jordens snällaste människa.
Jag blir ofta ledsen för att jag skapat ett monster i media, en skäggiga damen som ställs ut för pengar.
Jag är en menlöst snäll människa privat men alla tror att jag är ett svin. Det är klart att man blir ledsen.
Jag kan också bli ledsen när folk inte läser det jag skriver, utan bara tar för givet att jag är en idiot.
Naturligtvis spelar man en roll när man har det här jobbet som jag och Alex har. Annars vore man ju dum i huvudet.
Inte fan ställer jag upp som skäggiga damen som privatperson!
Och inte fan skriver jag krönikor som privatperson.
De krönikörer som tror att de har ett ”fint uppdrag” och skriver sina privata åsikter är ju fullständigt korkade och totalt värdelösa! De är usla som krönikörer. De har missuppfattat sitt jobb.
Att vara krönikör är att UNDERHÅLLA, sticka ut, gapa och höras och starta debatter. Inte fan vill nån ha en privatpersons lågmälda privata åsikter.
Nej, folk vill ha en skäggiga damen.
Allt detta lyckas Alex Schulman med. Därför är han ett geni.
Alex, allvarligt talat, du ska INTE gå i terapi-mumbo jumbo. Du ska fortsätta att skriva krönikor, bloggar och böcker och underhålla oss. Terapi är för ynkryggar! Hard work är för tuffingar som oss, Alex.
Torka tårarna, kavla upp ärmarna och ta nya tag. Uppdatera, uppdatera!
Jag kommer att fortsätta vara livrädd för dig, Alex. Precis som att jag skulle vara livrädd för Linda Skugge om jag inte vore henne.
Men man är bara rädd för dem som är bäst. Vem är rädd för en nobody?
Du är inte bättre än Schulman
Jag har alltid varit livrädd för Alex Schulman. Det började för ungefär tio-tolv år sen när han skrev i en lokaltidning på Söder och verkade ha en jobbig hangup på mig. Han skrev en massa skvaller om mig som inte var sanna nånstans. Det kändes som om han skulle kunna gå hur långt som helst.Vi träffades för en intervju (för visst var det du Alex, eller har jag drömt?)
Det skulle handla om nån av mina tidiga crap-böcker om mina hemska skolår. Alex var lite konstig, men nu så här långt efteråt förstår jag att han nog var supernervös.
Han verkade vilja ha en massa privata svar och sa plötsligt, ”jag har också varit mobbad och hade det hemskt i skolan”, han började prata om sig själv på ett sårbart sätt.
Jag blev helt tyst! Menade han allvar? Eller var detta bara ett sätt att komma nära och få mig att öppna mig så han fick härliga citat? Jag förblev tyst och stum och jag vet inte om det sades nåt mer under den intervjun.
Nu talar Alex ut överallt och verkar helt knäckt och ser tårögd ut på bilderna. Han ska gå i terapi för första gången i sitt liv.
Men komigen! Alex är ju inte elakare än nån annan! Se er omkring, vad sades på festen i helgen, hur mycket skit snackades inte där? Vad gör ni med era grannar? Jo, snackar skit om andra grannar.
Vad skickar ni för mail till oss i tidningarna, jo, just det, vansinniga och olagliga påhopp och skit.
Och vad gör ni när vi skriver elakt om kändisar? Jo, hurrar och tackar och garvar.
Ni är lika fulla av skit som Alex och mig och alla andra.
Tro inte att ni är bättre än nån annan.
Men jag förstår om Alex är ledsen. Det ÄR svårt när alla tror att man är ett ärkesvin men så är man privat jordens snällaste människa.
Jag blir ofta ledsen för att jag skapat ett monster i media, en skäggiga damen som ställs ut för pengar.
Jag är en menlöst snäll människa privat men alla tror att jag är ett svin. Det är klart att man blir ledsen.
Jag kan också bli ledsen när folk inte läser det jag skriver, utan bara tar för givet att jag är en idiot.
Naturligtvis spelar man en roll när man har det här jobbet som jag och Alex har. Annars vore man ju dum i huvudet.
Inte fan ställer jag upp som skäggiga damen som privatperson!
Och inte fan skriver jag krönikor som privatperson.
De krönikörer som tror att de har ett ”fint uppdrag” och skriver sina privata åsikter är ju fullständigt korkade och totalt värdelösa! De är usla som krönikörer. De har missuppfattat sitt jobb.
Att vara krönikör är att UNDERHÅLLA, sticka ut, gapa och höras och starta debatter. Inte fan vill nån ha en privatpersons lågmälda privata åsikter.
Nej, folk vill ha en skäggiga damen.
Allt detta lyckas Alex Schulman med. Därför är han ett geni.
Alex, allvarligt talat, du ska INTE gå i terapi-mumbo jumbo. Du ska fortsätta att skriva krönikor, bloggar och böcker och underhålla oss. Terapi är för ynkryggar! Hard work är för tuffingar som oss, Alex.
Torka tårarna, kavla upp ärmarna och ta nya tag. Uppdatera, uppdatera!
Jag kommer att fortsätta vara livrädd för dig, Alex. Precis som att jag skulle vara livrädd för Linda Skugge om jag inte vore henne.
Men man är bara rädd för dem som är bäst. Vem är rädd för en nobody?
