2007-06-16
Ett exempel: Om storebror kör med en lastbil på lillebrors (bebis) huvud så ska man ”pakta” med storebror och säga nåt lattjo,
t ex: ”Ja, är det inte typiskt! Alltså – brorsans huvud ser ju verkligen ut att vara en bra plats att köra lastbil på… men attans – det verkar ju göra ont på honom…. Så det kanske inte är en lysande idé ändå… Så var ska vi köra lastbilen? På golvet eller på bordet?”
Ett annat exempel: Pojken vill leka i bilen istället för att komma in och äta. Då ska man säga: ”Mamma förstår att det är roligt inne i bilen, men nu ska bilen vila en stund, hej då bilen.”
Men… jag förstår liksom inte att det är roligt inne i bilen och jag tycker att barn borde förstå att de inte får leka inne i bilen när man ska äta. Det är sånt dalt.
Tänk på barnen i Indien, säger jag bara. Jag blir grymt provocerad av våra rika ungar som bråkar om mat! Tror ni föräldrarna i
u-länderna måste hålla på med detta pjåsk för att deras ungar ska bete sig som folk?
Jag klarar mycket som mamma men att vara skådis också mäktar jag helt enkelt inte med.
Om ungen tar av sig skorna ute vid bilen och kräver att bli buren in och dessutom kastar iväg skorna och vägrar att hämta dem, då ska man alltså ”pakta” och säga nåt lite tokigt och lattjo?
Men jag kommer inte på nåt bra, typ: jag vet att det är jobbigt att gå 10 meter in till dörren (not!) och jag vet! vi leker leken inte nudda mark, eller ska jag kanske låtsas jaga henne in? Eller hur faen ska jag göra? Jag har no clue. En mamma är trött och då försvinner uppfinnesrikedomen, jag kommer inte på nåt kul att säga över huvud taget.
Dessutom har jag svårt att se nåt humoristiskt med en unge som lägger sig ner på marken med ansiktet neråt.
Och min slutsats är följande, antingen är ungen liten och fattar ändå inte detta pakt-shite, då är det lika bra att helt enkelt lyfta in den skrikande ungen eller så är ungen äldre och bör haja att det finns vissa regler, det vill säga man leker inte i bilen när man ska äta.
Om storasyster drar i lillasysters arm för hårt eller slår henne på fontanellen, då ska jag istället för att bli arg säga nåt lattjo lajban typ: Ja visst, har lillasyster roliga armar som sticker ut, eeeh, inte så kul. Tänka tänka… tja vad ska jag säga, bråttom har man också, det gäller ju att vara snabb och knivskarp, jag kommer inte på nåt! Nej, vänta nu nyper hon lillan i halsen, shit, tänka tänka. Ja visst verkar det vara ett jättebra ställe att nypas på… inte!
Håller alla föräldrar verkligen på så här och paktar och leker lattjo lajban med sina barn när de trotsar?
Varför är det så fel att helt enkelt säga ifrån? Säga: nej sluta du får inte slå lillasyster i huvudet, punkt slut.
Det känns som om detta har eskalerat, detta att det ska vara så himla skoj att vara barn.
Senaste tillskottet på curlinghyllan är Apotekets Vitamineral pick& mix för barn. De får en massa valmöjligheter, vitaminerna godis, det är som upplagt för tjafs och bråk, vid varje middag dessutom. Jag ångrar så att jag köpte skiten.
Snälla, tillbaka med lite gammeldags uppfostringsregler tack. Där allt inte handlade om att livet skulle vara så himla spexigt hela tiden. Utan mer om att lyda och bete sig som folk.
Tidigare kommentarer/betyg
Låt barnen bete sig som folk
På Anna Wahlgrens nätforum får man rådet att man ska ”pakta” med barnet som trilskas.Ett exempel: Om storebror kör med en lastbil på lillebrors (bebis) huvud så ska man ”pakta” med storebror och säga nåt lattjo,
t ex: ”Ja, är det inte typiskt! Alltså – brorsans huvud ser ju verkligen ut att vara en bra plats att köra lastbil på… men attans – det verkar ju göra ont på honom…. Så det kanske inte är en lysande idé ändå… Så var ska vi köra lastbilen? På golvet eller på bordet?”
Ett annat exempel: Pojken vill leka i bilen istället för att komma in och äta. Då ska man säga: ”Mamma förstår att det är roligt inne i bilen, men nu ska bilen vila en stund, hej då bilen.”
Men… jag förstår liksom inte att det är roligt inne i bilen och jag tycker att barn borde förstå att de inte får leka inne i bilen när man ska äta. Det är sånt dalt.
Tänk på barnen i Indien, säger jag bara. Jag blir grymt provocerad av våra rika ungar som bråkar om mat! Tror ni föräldrarna i
u-länderna måste hålla på med detta pjåsk för att deras ungar ska bete sig som folk?
Jag klarar mycket som mamma men att vara skådis också mäktar jag helt enkelt inte med.
Om ungen tar av sig skorna ute vid bilen och kräver att bli buren in och dessutom kastar iväg skorna och vägrar att hämta dem, då ska man alltså ”pakta” och säga nåt lite tokigt och lattjo?
Men jag kommer inte på nåt bra, typ: jag vet att det är jobbigt att gå 10 meter in till dörren (not!) och jag vet! vi leker leken inte nudda mark, eller ska jag kanske låtsas jaga henne in? Eller hur faen ska jag göra? Jag har no clue. En mamma är trött och då försvinner uppfinnesrikedomen, jag kommer inte på nåt kul att säga över huvud taget.
Dessutom har jag svårt att se nåt humoristiskt med en unge som lägger sig ner på marken med ansiktet neråt.
Och min slutsats är följande, antingen är ungen liten och fattar ändå inte detta pakt-shite, då är det lika bra att helt enkelt lyfta in den skrikande ungen eller så är ungen äldre och bör haja att det finns vissa regler, det vill säga man leker inte i bilen när man ska äta.
Om storasyster drar i lillasysters arm för hårt eller slår henne på fontanellen, då ska jag istället för att bli arg säga nåt lattjo lajban typ: Ja visst, har lillasyster roliga armar som sticker ut, eeeh, inte så kul. Tänka tänka… tja vad ska jag säga, bråttom har man också, det gäller ju att vara snabb och knivskarp, jag kommer inte på nåt! Nej, vänta nu nyper hon lillan i halsen, shit, tänka tänka. Ja visst verkar det vara ett jättebra ställe att nypas på… inte!
Håller alla föräldrar verkligen på så här och paktar och leker lattjo lajban med sina barn när de trotsar?
Varför är det så fel att helt enkelt säga ifrån? Säga: nej sluta du får inte slå lillasyster i huvudet, punkt slut.
Det känns som om detta har eskalerat, detta att det ska vara så himla skoj att vara barn.
Senaste tillskottet på curlinghyllan är Apotekets Vitamineral pick& mix för barn. De får en massa valmöjligheter, vitaminerna godis, det är som upplagt för tjafs och bråk, vid varje middag dessutom. Jag ångrar så att jag köpte skiten.
Snälla, tillbaka med lite gammeldags uppfostringsregler tack. Där allt inte handlade om att livet skulle vara så himla spexigt hela tiden. Utan mer om att lyda och bete sig som folk.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2007-06-17 08:23 Päivi Billing
-
Jag tror att du har missuppfattat Anna Wahlgrens paktande en aning. Den är främst till för barn som är så små att de faktiskt inte förstår. Och vill bli visade hur man gör. I handling. Med småsyskon, bilar, och diverse annat... :D Trotsbarn är ett helt annat kapitell... ;) Där sätter även vi "paktare" tydliga gränser; då är det ju det som barnet faktiskt frågar efter. Åter i handling. "Hur gör man?"
Exempel på hur man kan göra med små som inte förstår, ifall man vill: två ettåringar möts i hallen. Den ena har hår, den andre inte. Den hårlösa vill undersöka fenomenet hår på den andres skalle, och drar. Hårt. Den Hårige börjar nu gråta. In springer en mamma, tar hårt tag i det icke-håriga exemplaret, och ryter: "NEJ! Så gör man INTE!"
Slutresultat: två ettåringar som gråter. Ingen av dem begriper så värst mycket av det som hände. Den ena har ont och den andre är ledsen för att mamma skrek.
Alternativt kan man ta tag i hårdragares hand, och visa hur man gör: "man klappar fint."
Detta är tanken hos A. Wahlgren: man visar i handling hur man gör här i världen. Man kör med bilen på golvet, inte på lillasysters huvud. Man kan säga: "Nej." Och få en massa gråt på halsen. Eller så kan man erbjuda en väg ut: "nej, du får inte köra bilen på en annan person, men ja, du får köra bilen på golvet."
För övrigt tycker jag att det är tusen gånger enklare att beklaga tillsammans med barnet att bananerna eller vad det nu är tog faktiskt slut, istället för att lyssna på en massa skrik och gråt i en mindre evighet. DET är att pakta. Man beklagar faktum tillsammans med barnet, och sedan går man vidare till nästa grej. Enkelt, och inte behöver man stå och tänka sig blå heller... ;)
