2007-05-19
Egenföretagare, fotograf, regissör, designer, formgivare, bartender, journalist.
På topp tio ligger också modell/mannekäng och inredningsarkitekt.
Tja, vad ska man säga om er ungdomar?
Modell och mannekäng? Är det vettigt?
Det är toppen att vara egen företagare, men man måste vara medveten om att man aldrig får semester och måste jobba väldigt mycket.
Det bästa är att man jobbar åt sig själv och ingen säger åt en vad man ska göra.
Men ni kanske ska sluta att tro att egen företagare innebär att ni är nåt slags uppfinnarjocke.
I Dagens Industri kan man läsa om två glada tonårsföretagartjejer som tror att de kommer sälja mycket av krukor som
lyser när blomman ska vattnas… (haha!)
Men kom igen fina tonåringar, varför har ni såna starka konstnärsdrömmar?
Vad är det i kulturarbete som lockar så?
Och då menar jag kulturarbete som ett samlingsnamn för fotograf/regissör/designer-/skribent mm. Det vore intressant att få veta vad exakt det är som lockar er så? Hur ni tror att dessa yrken är i verkligheten?
Vad är det som verkar så härligt med till exempel mitt jobb? Varje vecka får jag mejl från er där ni undrar hur man blir krönikör.
Tycker ni att det verkar glamouröst? Är det glamouröst att stå bredvid Kristin Kaspersen och hennes barn vid ett buffébord? Eller att få gå på Gröna Lund samtidigt som Carola och Amadeus?
Jag kan lova er att det är roligare att gå på Gröna Lund som vanligt folk i stället för att gå dit för att flasha upp sina barn i tidningen.
(Jag har i och för sig aldrig provat att åka på kändisjippo till Kolmården och sånt för jag kan inte tänka mig nån värre aktivitet.)
Just fotograf tycker jag verkar vara ett riktigt hemskt yrke.
Inga fasta uppdrag, ständig jobbstress, jobba långa timmar och underliga tider, behöva bära tunga saker och kunna en massa teknik och dessutom behöva kräla nere på knä och frysa häcken av sig för att få till bra bilder.
Att också vara tvungen att köra mycket bil och ha jordens lokalsinne orkar jag inte ens tänka på.
Och regissör? Är det verkligen så genomtänkt? Ni kommer liksom inte få en spänn till era filmer.
Ni kommer ruttna bort under era manus och bli bittra och era barn kommer vara de som aldrig får nya cyklar.
Hur kul är det? Jag fattar inte att så många vill jobba i en bransch där alla förväntas jobba gratis.Vet ni inte om det? Var är de lyckade och lyckliga kulturarbetarna undrar jag?
Varför är diskrepansen mellan bilden av kulturarbetare och verklighetens kulturarbetare så stor?
Varför är mytbilden så stor? Varför söker ni er så till yrken där arbetslösheten är extremt stor?Vad är det för masochistiska drag ni har?
Skulle ni vilja att nån ni verkligen tycker om ska behöva slava på jobb dygnet runt för noll kronor? Nä just det.
Varför vill ni då så intensivt gärna själva jobba med yrken som är extremt osäkra?
Jag tycker att vi vuxna måste berätta sanningen för er ungdomar. Nån måste väl ansvara för att unga får en rimlig bild av verkligheten?
Eller?
Tidigare kommentarer/betyg
Varför har ni konstnärs-drömmar, ungdomar?
Detta vill ni ungdomar allra helst jobba med (enligt den senaste Ams-rapporten):Egenföretagare, fotograf, regissör, designer, formgivare, bartender, journalist.
På topp tio ligger också modell/mannekäng och inredningsarkitekt.
Tja, vad ska man säga om er ungdomar?
Modell och mannekäng? Är det vettigt?
Det är toppen att vara egen företagare, men man måste vara medveten om att man aldrig får semester och måste jobba väldigt mycket.
Det bästa är att man jobbar åt sig själv och ingen säger åt en vad man ska göra.
Men ni kanske ska sluta att tro att egen företagare innebär att ni är nåt slags uppfinnarjocke.
I Dagens Industri kan man läsa om två glada tonårsföretagartjejer som tror att de kommer sälja mycket av krukor som
lyser när blomman ska vattnas… (haha!)
Men kom igen fina tonåringar, varför har ni såna starka konstnärsdrömmar?
Vad är det i kulturarbete som lockar så?
Och då menar jag kulturarbete som ett samlingsnamn för fotograf/regissör/designer-/skribent mm. Det vore intressant att få veta vad exakt det är som lockar er så? Hur ni tror att dessa yrken är i verkligheten?
Vad är det som verkar så härligt med till exempel mitt jobb? Varje vecka får jag mejl från er där ni undrar hur man blir krönikör.
Tycker ni att det verkar glamouröst? Är det glamouröst att stå bredvid Kristin Kaspersen och hennes barn vid ett buffébord? Eller att få gå på Gröna Lund samtidigt som Carola och Amadeus?
Jag kan lova er att det är roligare att gå på Gröna Lund som vanligt folk i stället för att gå dit för att flasha upp sina barn i tidningen.
(Jag har i och för sig aldrig provat att åka på kändisjippo till Kolmården och sånt för jag kan inte tänka mig nån värre aktivitet.)
Just fotograf tycker jag verkar vara ett riktigt hemskt yrke.
Inga fasta uppdrag, ständig jobbstress, jobba långa timmar och underliga tider, behöva bära tunga saker och kunna en massa teknik och dessutom behöva kräla nere på knä och frysa häcken av sig för att få till bra bilder.
Att också vara tvungen att köra mycket bil och ha jordens lokalsinne orkar jag inte ens tänka på.
Och regissör? Är det verkligen så genomtänkt? Ni kommer liksom inte få en spänn till era filmer.
Ni kommer ruttna bort under era manus och bli bittra och era barn kommer vara de som aldrig får nya cyklar.
Hur kul är det? Jag fattar inte att så många vill jobba i en bransch där alla förväntas jobba gratis.Vet ni inte om det? Var är de lyckade och lyckliga kulturarbetarna undrar jag?
Varför är diskrepansen mellan bilden av kulturarbetare och verklighetens kulturarbetare så stor?
Varför är mytbilden så stor? Varför söker ni er så till yrken där arbetslösheten är extremt stor?Vad är det för masochistiska drag ni har?
Skulle ni vilja att nån ni verkligen tycker om ska behöva slava på jobb dygnet runt för noll kronor? Nä just det.
Varför vill ni då så intensivt gärna själva jobba med yrken som är extremt osäkra?
Jag tycker att vi vuxna måste berätta sanningen för er ungdomar. Nån måste väl ansvara för att unga får en rimlig bild av verkligheten?
Eller?
Tidigare kommentarer/betyg
- 2007-05-22 22:50 Odyne Svensson
-
Alla vill inte bli det.Själv håller jag en låg profil och trivs mycket bra med det. Din verklighet är inte alla andras verklighet.
