2007-02-24
Jag får dagligen ta del av svenska folkets innersta tankar och känslor. Jag är Sveriges eget Bris.
Vore jag en mer driftig entreprenör så hade jag vid det här laget försökt att starta nån slags verksamhet, försökt att kräma ur dollar ur detta, där ni mejlar och jag svarar. Eller bara använda den unika kunskap jag besitter, den information jag får direkt hem till min dator från vanliga fina människor, på ett sätt som skulle ge mig dollar.
Jag får mejl från tonåringarna med grav pubbeångest, allt från tjejer som skär sig, till tjejer som berättar om hur bästisen snackar skit om henne på sin blogg på nån comunity. Det verkar vara ett helvete att vara ung i dag, med all TEKNIK, och all tid som detta kräver.
Jag får mejl från dem som har förlossningsskräck. Från alla de som har svårt att bli gravida eller fått missfall/utomkvedshavandeskap.
Från alla mammor som håller på att duka under av alla krav och hetsen från supermammorna.
Från mammor som har barn som skär sig/har anorexi eller tagit livet av sig.
Från män/kvinnor som har blivit lämnade av sin kärlek.
Från folk som är jävligt olyckliga i allmänhet.
Det är inte bara svenskar, nu börjar finnar, norrmän och danskar också höra av sig. TÄNK om jag vore entreprenör... Jag får liksom dollartecken i ögonen.
När mina barn blir större har jag planer på att bli sån där Bris-person som får svara på mejl. Jag har ju en bra grund att stå på, minst sagt, jag behöver bara gå deras utbildning, sen är jag redo.
Men innan jag hinner gå den kursen behöver jag lite snabb fortbildning.
Och vilka är inte de bästa läromästarna om inte... ni mina kära fina läsare som mejlar mig så mycket och öppnar era hjärtan.
Jag känner att jag fastnat i "det går över"-fällan, jag kör det som ett mantra så fort nån har problem.
Till alla fina tonåringar som mejlar mig säger jag alltid att det går över, håll bara ut, kämpa er igenom tonåren så kommer ni snart ut på andra sidan (jag har ju till och med skrivit en bok för tonåringar på "det går över"-temat, "Lilla ångestboken").
Men nu börjar det där "det går över" liksom fastna i munnen.
Till dem som håller på att gå under pga bebisar som aldrig sover brukar jag säga: "Håll ut, det går över, vips så är de sju bast."
Till de som lider av sekundär barnlöshet säger jag: "På nåt sätt blir det barn. Man förlikar sig ju alltid med det som sen sker på nåt sätt, så ångesten går över, du kommer få ett barn, det går över."
Allt går över, jag säger det om och om igen.
Man kan ju inte bara säga att allt går över, tonåren går över, bebisångest går över, tonårsmammaångest går över, skilsmässoångest går över, allt går över, sen dör man.
Men VAD ska jag annars säga? Snälla hjälp mig, vad ska jag säga?
Hur tröstar man en pubbeunge? Hur ger man konkreta bra råd som hjälper henne när hon är där? Mitt i det. Medan det hemska sker.
Vad säger man - egentligen - till en människa med ångest? Hur får man dem att må bättre - på riktigt?
Snälla ge mig tips, så ska jag se till att svara lite bättre på era mejl i fortsättningen.
Jag är Sveriges eget Bris
Ni verkar inte anse att jag är en privatperson, utan nån slags hjälporganisation, vars uppgift är att vara allsvetande och jourhavande kompis.Jag får dagligen ta del av svenska folkets innersta tankar och känslor. Jag är Sveriges eget Bris.
Vore jag en mer driftig entreprenör så hade jag vid det här laget försökt att starta nån slags verksamhet, försökt att kräma ur dollar ur detta, där ni mejlar och jag svarar. Eller bara använda den unika kunskap jag besitter, den information jag får direkt hem till min dator från vanliga fina människor, på ett sätt som skulle ge mig dollar.
Jag får mejl från tonåringarna med grav pubbeångest, allt från tjejer som skär sig, till tjejer som berättar om hur bästisen snackar skit om henne på sin blogg på nån comunity. Det verkar vara ett helvete att vara ung i dag, med all TEKNIK, och all tid som detta kräver.
Jag får mejl från dem som har förlossningsskräck. Från alla de som har svårt att bli gravida eller fått missfall/utomkvedshavandeskap.
Från alla mammor som håller på att duka under av alla krav och hetsen från supermammorna.
Från mammor som har barn som skär sig/har anorexi eller tagit livet av sig.
Från män/kvinnor som har blivit lämnade av sin kärlek.
Från folk som är jävligt olyckliga i allmänhet.
Det är inte bara svenskar, nu börjar finnar, norrmän och danskar också höra av sig. TÄNK om jag vore entreprenör... Jag får liksom dollartecken i ögonen.
När mina barn blir större har jag planer på att bli sån där Bris-person som får svara på mejl. Jag har ju en bra grund att stå på, minst sagt, jag behöver bara gå deras utbildning, sen är jag redo.
Men innan jag hinner gå den kursen behöver jag lite snabb fortbildning.
Och vilka är inte de bästa läromästarna om inte... ni mina kära fina läsare som mejlar mig så mycket och öppnar era hjärtan.
Jag känner att jag fastnat i "det går över"-fällan, jag kör det som ett mantra så fort nån har problem.
Till alla fina tonåringar som mejlar mig säger jag alltid att det går över, håll bara ut, kämpa er igenom tonåren så kommer ni snart ut på andra sidan (jag har ju till och med skrivit en bok för tonåringar på "det går över"-temat, "Lilla ångestboken").
Men nu börjar det där "det går över" liksom fastna i munnen.
Till dem som håller på att gå under pga bebisar som aldrig sover brukar jag säga: "Håll ut, det går över, vips så är de sju bast."
Till de som lider av sekundär barnlöshet säger jag: "På nåt sätt blir det barn. Man förlikar sig ju alltid med det som sen sker på nåt sätt, så ångesten går över, du kommer få ett barn, det går över."
Allt går över, jag säger det om och om igen.
Man kan ju inte bara säga att allt går över, tonåren går över, bebisångest går över, tonårsmammaångest går över, skilsmässoångest går över, allt går över, sen dör man.
Men VAD ska jag annars säga? Snälla hjälp mig, vad ska jag säga?
Hur tröstar man en pubbeunge? Hur ger man konkreta bra råd som hjälper henne när hon är där? Mitt i det. Medan det hemska sker.
Vad säger man - egentligen - till en människa med ångest? Hur får man dem att må bättre - på riktigt?
Snälla ge mig tips, så ska jag se till att svara lite bättre på era mejl i fortsättningen.
