2003-12-27
Jag raderade årets sms och kunde uppleva året en gång till. 2003 var ett märkligt år. Så märkligt lyckligt och sorgligt.
Först var jag gravid och så trött att jag inte orkade gå ens 50 meter. Jag fattade inte hur jag skulle orka ha en bebis och en treåring utan att dö och hamna på dårhus.
Sen bestämde sig bebisen för att komma för tidigt. Jag som hade fått en tid för kejsarsnitt fick nu i stället ligga med värkar. De var en minut långa och kom var tredje minut. "Du är inte öppen alls, jag känner inte ens din livmodertapp", sa barnmorskan så jag fick inte lustgas förrän efter lång tid. Ni kan ju haja hur den förlossningen hade blivit om jag inte fått akutsnitt. 48 timmar. Minst.
"Nu har hon kommit!"
Sen kom underbara bebisflickan och jag minns inget av sommaren förutom att jag ammade varje timme, överallt, på marken, på stenar, på en trottoar, på varma stränder. Vi hade storasysterskris hemma, hon kastade sig i en fontän, ner från lekställningar, från soffan och gjorde illa sig hela tiden.
Jag fattar inte hur de som på grund av alla idiotiska nedskärningar på 90-talet klarade att vara hemma BÅDE med bebis och storasyskonet. En typiskt dålig manlig idé. Låt mammorna även ta hand om de större ungarna, de är ju ändå bara hemma liksom. Hur fanken fixade alla mammor det utan att hamna på dårhus?
Sen blev en kompis gravid. "Det tog inte sju månader, vi är så lyckliga."
Det slutade i utomkvedshavandeskap, identiskt med mitt. Risken för utomkvedshavandeskap är 2 på 1000. Hur stora är oddsen att två kompisar ska råka ut för utomkveds? Operation. Blod. Tårar. Sorgligt. "Det känns som Guds värsta straff."
Sen bilolycka. "Vi lever men vi har så ont!" Hur stora är oddsen att en lastbil ska byta fil just på en själv och ens lilla bebis? Ont. Tårar. Chock. Det enda jag tänkte på var: hur ont kommer det här att göra? Mitt liv passerade inte revy, jag hann inte ens tänka på mina barn, jag tänkte bara på hur ont det gör att dö. Och undrade hur det känns när man har dött. Jag hann tänka "är jag död nu?" Fast det kändes som om jag levde så jag levde nog. Tyvärr smet lastbilschauffören så nu kan jag inte dödsmisshandla honom. Jag vill dödsmisshandla honom för att han har förstört så mycket.
"Anna Lindh har blivit knivskuren inne på NK!" Och så den där långa natten då hon aldrig slutade opereras. Och lilla flickan som knivhöggs på dagis i Arvika. Chock. Rädsla. Ångest.
Kompisar fick barn, det kändes som om alla fick barn. En kompis sms:ade helt desperat: "Linda, morgnarna, hur gör du med morgnarna?" Hennes tremånaders vaknade klockan sex och vägrade att somna om. Jag sa att det är bara att gå upp. Jag träffade en annan mamma med sin lilla flicka i sele. "Jag kunde inte föreställa mig att det var så här mycket jobb med en liten bebis!"
Mmm, det finns inget som tillfredsställer mig så än att höra andra berätta om hur mycket arbete det är att ha barn. Det är först när de får barn de fattar hur mycket mammor har kämpat och genom att säga så där bekräftar de en. Jag har sagt det förut och säger det igen: hjälp alla mammor.
Sen fick en kompis en sjuk bebis.
Livet är så märkligt. Märkligt lyckligt och sorgligt. Jag står inte ut med att livet är så skört.
031227
Det är inte när man råkar ut för en olycka som ens liv passerar revy, det är när man raderar sms. När man var barn fick man minnes-hallisar av dofter, nu får man det genom att läsa gamla sms.Jag raderade årets sms och kunde uppleva året en gång till. 2003 var ett märkligt år. Så märkligt lyckligt och sorgligt.
Först var jag gravid och så trött att jag inte orkade gå ens 50 meter. Jag fattade inte hur jag skulle orka ha en bebis och en treåring utan att dö och hamna på dårhus.
Sen bestämde sig bebisen för att komma för tidigt. Jag som hade fått en tid för kejsarsnitt fick nu i stället ligga med värkar. De var en minut långa och kom var tredje minut. "Du är inte öppen alls, jag känner inte ens din livmodertapp", sa barnmorskan så jag fick inte lustgas förrän efter lång tid. Ni kan ju haja hur den förlossningen hade blivit om jag inte fått akutsnitt. 48 timmar. Minst.
"Nu har hon kommit!"
Sen kom underbara bebisflickan och jag minns inget av sommaren förutom att jag ammade varje timme, överallt, på marken, på stenar, på en trottoar, på varma stränder. Vi hade storasysterskris hemma, hon kastade sig i en fontän, ner från lekställningar, från soffan och gjorde illa sig hela tiden.
Jag fattar inte hur de som på grund av alla idiotiska nedskärningar på 90-talet klarade att vara hemma BÅDE med bebis och storasyskonet. En typiskt dålig manlig idé. Låt mammorna även ta hand om de större ungarna, de är ju ändå bara hemma liksom. Hur fanken fixade alla mammor det utan att hamna på dårhus?
Sen blev en kompis gravid. "Det tog inte sju månader, vi är så lyckliga."
Det slutade i utomkvedshavandeskap, identiskt med mitt. Risken för utomkvedshavandeskap är 2 på 1000. Hur stora är oddsen att två kompisar ska råka ut för utomkveds? Operation. Blod. Tårar. Sorgligt. "Det känns som Guds värsta straff."
Sen bilolycka. "Vi lever men vi har så ont!" Hur stora är oddsen att en lastbil ska byta fil just på en själv och ens lilla bebis? Ont. Tårar. Chock. Det enda jag tänkte på var: hur ont kommer det här att göra? Mitt liv passerade inte revy, jag hann inte ens tänka på mina barn, jag tänkte bara på hur ont det gör att dö. Och undrade hur det känns när man har dött. Jag hann tänka "är jag död nu?" Fast det kändes som om jag levde så jag levde nog. Tyvärr smet lastbilschauffören så nu kan jag inte dödsmisshandla honom. Jag vill dödsmisshandla honom för att han har förstört så mycket.
"Anna Lindh har blivit knivskuren inne på NK!" Och så den där långa natten då hon aldrig slutade opereras. Och lilla flickan som knivhöggs på dagis i Arvika. Chock. Rädsla. Ångest.
Kompisar fick barn, det kändes som om alla fick barn. En kompis sms:ade helt desperat: "Linda, morgnarna, hur gör du med morgnarna?" Hennes tremånaders vaknade klockan sex och vägrade att somna om. Jag sa att det är bara att gå upp. Jag träffade en annan mamma med sin lilla flicka i sele. "Jag kunde inte föreställa mig att det var så här mycket jobb med en liten bebis!"
Mmm, det finns inget som tillfredsställer mig så än att höra andra berätta om hur mycket arbete det är att ha barn. Det är först när de får barn de fattar hur mycket mammor har kämpat och genom att säga så där bekräftar de en. Jag har sagt det förut och säger det igen: hjälp alla mammor.
Sen fick en kompis en sjuk bebis.
Livet är så märkligt. Märkligt lyckligt och sorgligt. Jag står inte ut med att livet är så skört.
Foto: Ulrica Zwenge
