Jag tror jag blev våldtagen

Jag har förträngt en del av det som hände den gången, en festkväll i Borgholm för några år sedan. Jag minns faktiskt inte ens om det var midsommarafton men jag tror det. Det hände på sommarlovet efter åttan eller nian. Jag är faktiskt inte säker. Jag hade haft ett förhållande med en kille, lite till och från. Vi var ihop och när det tog slut så sa vi att vi skulle vara kompisar. Det sårade oss båda till och från eftersom det var svårt att se sin före detta prata med en ny tjej eller kille. Jag tyckte i alla fall det. Vi åkte, som kompisar t Borgholm o skulle festa och ha kul. Det var jag, den här killen, Rickard som han hette, hans syster och hans morbror.

Nu när jag skriver om det (jag tror faktiskt att det är första gången jag gör det) så märker jag hur mycket jag har glömt av händelsen.

Jag vet inte vad klockan var.. kanske elva, kanske efter midnatt.. Jag och Rickard stod i en park och väntade på hans syster när en kille kom fram och började prata med oss. Det visade sig att Rickard kände honom och att de hade bowlat ihop tidigare. De bodde i samma stad men umgicks inte på fritiden. Jag hade en burköl i handen o på något sätt råkade den nya bekantskapen Henrik spilla ut min öl. Han kanske skulle ta lite av min öl och sedan tappade den eller så skålade vi och jag tappade greppet om min öl. Den åkte förmodligen i marken och jag sa att han hade spillt ut min öl och därför var skyldig mig en ny.

Nu när jag berättar det här så känner jag hur blåögd jag var och jag önskar att jag inte hade gått iväg själv med honom. Kanske var Rickard också lite blåögd och trodde att ingenting skulle hända men jag har för mig att han visste att man inte riktigt kunde lita på den där killen. Jag tror att han sa det till mig efteråt, att Henrik har sysslat med knark och andra konstiga saker.

(Det blir många "jag tror" och "kanske" i den här texten men det är för att jag märker hur mycket jag har förträngt av händelsen. Jag ska försöka skriva en varierande text ändå)

Jag, som var oskuld då, förstod inte att killar kunde vara så grymma och egoistiska och utnyttja små flickor som inte förstod bättre. Jag trodde inte heller att någon som Rickard kände skulle vara sådan. Rickard var sex år äldre än mig men han var snäll och tvingade mig aldrig till någonting som jag inte ville. Vi hade ett ganska oskyldigt förhållande. Innan jag träffade honom så dejtade jag en kompis till honom, Mikael. Han var sju år äldre men väldigt snäll och accepterande. Vi var på väg att ha sex några gånger men det gick inte, vilket var bra. Så vårt förhållande var också väldigt försiktigt. Han var snäll mot mig. Det var genom Mikael som jag sen träffade Rickard. Hänger ni med? Jag var som sagt oskuld och bara på hångelstadiet vad det gällde killar.

Jag hade fått för mig att det borde vara bäst att bli av med oskulden på fyllan eftersom det säkert blir mindre pinsamt då. Jag tänkte också att om jag hade blivit av med oskulden med någon annan än Rickard så skulle jag vara bättre när jag hade sex med Rickard. Helt sjuka tankar! Jag vet!

Jag återkommer till de här tankarna sen. De är inte tagna ur luften.

Jag var inte så gammal och fick inte vistas på krogen eller än mindre köpa alkohol där. Jag var cirka 15-16 år. Henrik sa att han kunde köpa en öl till mig och jag tyckte det var ett bra förslag. Rickard sa att han skulle vänta på sin syster (som för övrigt var en krånglig person. Hon ställde ofta till med problem. Antingen genom att käfta och bråka med andra personer eller genom att hon var självdestruktiv emellanåt. Hennes självförtroende var botten och hon åt ibland antidepressiva mediciner).

Jag och Henrik skulle gå till en pub i närheten av parken. jag tror till och med att vi alla tre såg den från parken där vi stod. Vi gick dit och Rickard skulle vänta på plats. Vi skulle vara borta max en halvtimme eller nåt sådant. Vi gick iväg och jag minns att jag blev förvånad och glad över att jag kom in utan att någon stoppade mig. Jag gick antingen bakom/bredvid honom i kön till kassan eller så satte jag mig vid ett bord och väntade. Jag tror att jag först stod vid honom i kön och sen satte jag mig innan han gjorde det så han kanske sa åt mig att ta ett bord. Det är ju inte helt omöjligt att det var så om han hade onda avsikter.

Jag minns att vi satt vid ett bord när bardisken. Jag tror att det satt andra människor vid bord i närheten. Vi satt på varsin sida och efter ett tag sa han att jag skulle sätta mig bredvid honom men jag sa att vi skulle sitta kvar på varsin sida och bara dricka vår öl för att sedan gå tillbaka till parken. Han sa ok till det i början men efter en stund satt jag bredvid honom ändå. Jag vet inte varför jag plötsligt blev så medgörlig. Jag är inte den som inte vågar säga i mot om någon till exempel vill få mig att dricka mer alkohol. Jag är en stark person som inte bara går med på saker. Han sa att han inte skulle göra någonting när jag satt bredvid honom. Han skulle inte röra mig sa han. Jag kommer inte ihåg mer från puben än att jag på något sätt välte ut en öl. Antingen var det hans eller min och jag spillde den över hans jeans.

Vi gick därifrån och jag minns att det kändes så konstigt att vi gick på en annan gata på väg åt ett annat håll än vad vi skulle gå. När vi kom ut från puben rundade vi den åt höger istället för att gå in i parken som lågt rakt fram när man kom ut. Vi stod plötsligt och hånglade mot ett sådant där litet grått elskåp. Innan vi gick och tog en öl så hade jag absolut inga sådana avsikter med honom. Det konstiga var att vi bara skulle vara borta i en halvtimme max men efter den där ölen så gick allt så snabbt. Jag hade inget tidsperspektiv och Henrik såg till att dra iväg med mig snabbt. Vi var några gator bort från parken och jag hängde mest med honom. Jag hängde nog på honom också för jag hade säkert svårt att gå. Han drog med mig in i en liten trädgård och jag visste inte alls vad han hade för avsikter. Jag var som sagt oskuld och ville inte ligga med honom ute i någons trädgård. Jag tror jag däckade eller vad man ska säga. Jag typ vaknade av att jag låg på marken och han höll på att stöta in i mig. Jag kände ingenting av det och jag låg där och tänkte att jag inte hade hunnit med. Allt hade gått så fort. jag visste inte vad jag gjorde där, varför, hur jag kom dit. Och jag ville ju inte gå iväg dit. Jag ville gå till parken efter att vi hade druckit våra öl. Jag minns att jag lade mig med huvudet bakåtlutad och att jag upp-och-ner såg en klunga människor som gick förbi. Jag tänkte att de skulle undra vad jag var för någon som låg där i gräset helt borta och blev påsatt av en kille. jag vet inte om de såg mig.

Henrik ville sen att jag skulle suga av honom och jag tittade på hans snopp och kände mig dum för jag visste inte hur man gjorde. Han förklarade hur jag skulle göra och försökte trycka mitt huvud ner mot hans könsorgan. Jag tryckte tillbaka och han fick mig inte att göra det. Jag trodde att jag hade gjort så att vi hamnade där i gräset och hade sex. Jag fick för mig att jag hade velat det. Kan ni fatta!!! Jag fattade inte ens att jag hade blivit våldtagen av honom. Min mobiltelefon började ringa konstant. Det var Rickard. Jag hade också meddelanden att lyssna av och att läsa. Jag blev rädd att de i huset på trädgården skulle vakna av att det ringde. Jag hade inget tidsperspektiv och visste inte att det hade gått två-tre timmar sen jag gick från parken.

Jag vet inte om Henrik kom i mig men jag vet att det blödde från mitt underliv efteråt och jag trodde att jag hade fått mens. Alltså, jag var helt borta och kopplade ingenting. Det var så här: Jag mer eller mindre upptäckte plötsligt att jag låg ner i gräset och att han penetrerade mig. Jag tänkte då att det var konstigt att mina byxor redan var nere och att jag inte hade något minne av att jag hade tagit av mig byxorna och att vi hade hånglat och sådär som man oftast gör innan man har sex. Jag tyckte det var konstigt att det gick så snabbt. Allt gick så snabbt. Från att jag träffade honom till det här. Jag var så borta.

Jag kan berätta att jag på ett disco i sjuan eller åttan hånglade med en kille som ville ha sex med mig. Han ville knäppa upp mina byxor men jag var bestämd och sa nej. Och jag är sådan att jag går inte med på sådana där grejer med killar som jag inte känner, med vem som helst.

När vi gick ifrån trädgården sa han till mig: Du kommer väll inte anmäla mig nu? Jag undrade varför han sa så och svarade: Nää, varför skulle jag göra det. Ser ni!? Jag fattar inte, jag måste ha varit helt borta. Jag tyckte det var en konstig fråga men kunde inte vara mer kritisk och fatta vad som hade hänt. Vi sa att vi skulle säga att ingenting hade hänt, till Rickard. När vi kom fram till Rickard så var det det första jag sa. Rickard frågade var fan vi hade varit och jag sa direkt att ingenting hade hänt.

(Jag vill bara sluta skriva nu men jag vill göra klart den här jävla berättelsen så att folk kan läsa den.)

Jag tror vi åkte hem efter det. Rickard fick sedan reda på vad som hade hänt. Jag berättade för hans syster som berättade för honom. Jag hade en sådan sjuk uppfattning om det hela. Jag tänkte att jag hade haft sex med Henrik, förlorat oskulden och att jag var glad över det. Jag ångrade mig inte och det sa jag till Rickard också.

Sedan gick det en tid.. jag vet inte om jag och Rickard blev ihop något mer. Det kanske vi blev.. I alla fall.. jag började gymnasiet och ändra min åsikt om att jag var glad över att det hade hänt. Jag var inte glad över det men jag trodde fortfarande att jag hade varit med på det.

I trean på gymnasiet träffade jag en kille (min nuvarande sambo) och Rickard och jag hade bara en kompisrelation med varandra. Men jag bröt kontakten med honom när jag träffade den nya killen. När vi pratade någon gång så nämnde jag hur det hade varit den där kvällen och då hade jag fortfarande ingen uppfattning om att jag hade blivit våldtagen och drogad. Men när jag berättade vad som hade hänt för min nya pojkvän så sa han direkt: Det är klart att du blev drogad. jag blev helt chockad. Jag hade ju sagt att allt gick så snabbt och att jag blev förvånad över att jag plötsligt låg där med byxorna nere och inte fattade hur det hade gått till. Han var helt säker och när han sa det så fattade jag vad som hade hänt. Jag hade blivit våldtagen och drogad. Den där killen, Henrik hade gjort allt med flit och i samma stund som jag förstod det blev jag en liten människa som var väldigt sårbar. Jag mår så dåligt av det ibland när det kommer upp till ytan.

Mina funderingar som jag hade tidigare, om att bli av med oskulden på fyllan och med någon annan än Rickard påverkade nog mina känslor efter den här kvällen då jag fick för mig att jag ville. Jag trodde plötsligt att jag hade fått som jag velat.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har pratat med min sambo om det här men han säger att han bara blir så förbannad när han hör det. Han vill döda den killen som gjorde det. Jag går här och märker att han inte vill prata om det och därför slutar jag. Ibland kommer det upp till ytan och jag mår så himla dåligt. Jag önskar att min syster eller någon var där och räddade mig. Eller att Rickard skulle ha sett oss och vetat vad som hände. Eller att någon annan skulle ha kommit dit och sett att jag var borta och inte fattade vad som hände.

Jag känner mig så hjälplös. Det var flera år sedan det hände. Han som gjorde det går fri. Jag vill bara slå ihjäl honom. Vad ska man säga? Att det var en mild våldtäckt? Den känns nu i alla fall. Jag mår dåligt och har ingen att prata med. Min sambo vill inte prata om det. Min syster (jag har två) som jag står närmast av syskonen bor inte i min stad och när jag träffar henne så är oftast min sambo med eller så e både hennes o min sambo med. Men jag tror att jag måste ta itu med det för annars kommer det upp gång på gång på gång tills jag tar itu med det. Det kommer prägla mitt liv och ligga som ett orosmoment inom mig. Ska jag bara gå och prata med någon ungdomskurator på ungdomsmottagningen eller vad?

Idag är jag 21 år. Jag och Rickard har ingen kontakt längre. Men när min nya pojkvän sa att det var uppenbart att jag hade blivit drogad så ringde jag upp Rickard och sa att jag va tvungen att säga en sak. Jag sa då att jag hade funderat på det som hände och att jag trodde att jag hade blivit våldtagen och att jag ville att hans skulle veta det.

Nu känner jag att jag skulle vilja fråga honom vad han minns av den kvällen. Men tanken på att jag skulle börja prata med mitt ex igen ger mig skuldkänslor. Vad ska min kille tycka? Samtidigt vill jag bara få ett slut på det här. Om jag får älta det ett tag kanske jag kan strunta i det sen. Det är ju det jag vill. Jag mår så dåligt av det här och ibland är jag deprimerad och vet inte vad jag ska göra. Då känns det som att det inte finns någonting att leva för. Jag har inte bott här så länge, där jag bor nu och jag har därför inte lärt känna någon här. Det påverkar ju säkert också hur jag mår. Jag märker att jag har jättesvårt att se våldtäcktsscener i filmer men ändå tycker jag att sådana filmer är intressanta...

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Men om någon läser det här så blir jag glad för då har jag berättat det för någon. Jag har fått ventilera lite. Om någon vill skriva något till mig, kommentera det här eller bara skriva något så är ni välkomna att göra det. TACK för att Du läste min berättelse!

2010-06-22 02:02  

Jag är 12 år, hemskt med våldtäkter altså ! ush jätte bra skrivet :D
 

2008-10-20 23:44   Jessica Ahlström

Betyg: 5
fan..asså jag är 15 år och blev våldtagen i början av februari de här året,polisen har antagligen lagt ner de hela.De konstiga var dock att jag varken var full eller hade utmanande kläder eller något sånt som folk säger åt att "de var rätt åt dom". men jag sa aldrig nej,de var väl de.Vågade inte. Han var i överläge.Däremot har jag tappat respekten för min kropp nu efteråt,spelar ingen roll,den är inte min längre utan alla andras. Tycker om din text o tyckte du va modig <3 har också läst "lilla ångest boken" som jag avgudar
 

2008-08-17 14:26   olivia rang

Betyg: 5
jag tycker du var jätte duktig och även modig som vågade berätta om detta. du ska veta att vi lyssnar jätte gjärna till dig. jag är bara 13 år men jag är endå såppas vuxen nog att jag endå fattar hur svårt du har och hur dåligt du mår. jag har en pappa som är alkohlist och jag mår dåligt för det för det känns som om det är mitt fel men det vet jag ju att det inte är ,mitt råd är att du kan prata med såna kompisar som du kan lita på för ibland är det jobbigare att prata med någon i familjen och lättare att prata med kompiasr (som man litar på så klart ) om det inte fungerar i värsta fall så får man söka upp en terapeft eller vad det nu heter.Om din sambo älskar dig då måste han lyssna till dig även om det gör ont i hjärtat.Om han lyssnar till dig då bevisar det att ni inte har några hemlisar och att ingen av er behöver må dåligt över något.För om man har ett förhålande måste man kunna prata om allt och lite till.Jag önskar dig allt lyka till och hoppas på att det löser sig.Förlåt att jag pratar så mycket men för mig har det hjälpt och det hjälper säkert dig också. Ush stakare jag tror jag måste gå och spy nu ne men va stark lev väl må bra och glöm inte att ta vara på dig BAMSEKRAMR
 

2007-01-01 04:30   Anja

Betyg: 5
Hej. Jag har bara läst denna text en gång tidigar, i oktober och kommenterar först nu. Jag har tänkt göra det så många gånger men aldrig varit modig nog. Jag har varit med om exakt samma sak och kan inte prata med någon om det. Snälla, jag vill få kontakt med dig. Jag vet inte vem som kan hjälpa, eller om jag ens behöver hjälp. Hoppas du mår bra. Kram
 

2006-10-17 12:53   mikaela maria

Betyg: 5
Hejsan!
Du är jätte modig som berättade om din våldtäkt här på sidan. Om något känns fel så betyder det att det är fel, dina känslor inför det här är sanna och det är ingen annan än du som vet hur du känner. Jag har själv blivit våldtagen och jag känner igen mig i det du skrivit. Jag förstod inte riktigt att jag hade blivit våldtagen(och var rädd för att sätta just det ordet eftersom jag inte kände mig berättigad att göra det) men när jag träffade min kurator så förstod jag. Och det var då jag började bearbeta. Jag har bla gått i grupp på alla kvinnors hus, där jag blev mycket hjälpt..Det är nog det viktigaste att prata om det och möta människor som lyssnar utan att dömma och som förstår. Jag tänker fortfarande på det som hänt ibland, och när jag går in på djupet gör det fortfarande ont. Tycker du är jätte stark och förstår verligen att det är tungt att gå runt o bära på det som hänt. Mitt tips är att prata med någon, det är tungt att bära på allt själv och vet med egen erfarenhet att det hjälpt mig..(men vet samtidigt att det är jobbigt att prata om) För mig var det viktigt att berätta hela händelseförloppet gång på gång, jag var liksom tvungen att få ut det, och mina skuldkänslor, ilska, och äckelkänslor...
Du är jätte stark...kram
 

2006-10-01 19:45   InnocentGirl

Betyg: 5
Gumman, jag förstår dig precis. Jag har varit med om en liknande grej då det också tog år att fatta vad som hänt, omständigheterna var inte samma men *handlingen var, ja ha svårt att skriva själva ordet alltså *våld****. Du är stark som orkat skriva. Jag är 24 idag och det gör fortfarande ont. Jag skulle vilja skriva om det själv men vet ej om jag pallar. Jag förstår dig i alla fall, har ej kunnat prata om det med någon, har aldrig träffat någon som har varit med om nåt liknande så TACK för att du skrev om det. Känner inte mig lika ensam längre, det skumma är hur lika tankegångar vi har haft efter händelsen, neka neka tycka allt va okej tro att man va me på det, mitt svar blev lite längre än jag trodde men nu kommer känslorna upp...ja har oxå massa att ventilera.
kram
 

2006-09-25 17:50   Thomas

Du är otroligt stark och gör helt rätt som väljer att prata om det som hänt. Tunga händelser som drabbat en försvinner inte av att man försöker förtränga dem, de blir bara dolda bakom ett tunt skal som ganska enkelt går i kras när man påminns (genom film, tidningsrubriker, samtal osv). Jag tycker dock absolut att du ska vända dig till professionell hjälp för att bearbeta händelsen. Mitt tips: Kriscentrum för kvinnor, jourtelefon 08-4299940 (kostnadsfritt). De har ett speciellt team för sånt här. Jag önskar dig all lycka!!
 

2006-09-23 14:01   coffeeholic

Tack till Dig för att du skrev något jag läste, och som berörde mig. Att ha varit med om något sådant vidrigt som våldtäkt, hur "mild" eller "rå" den än var (varför mäta? i mina ögon är våldtäkt alltid något rått) kan jag inte föreställa mig. Jag kan inte föreställa mig hur stark du måste vara som människa. Efter att ha läst även din personliga text gör det mig glad att du ändå har kommit en så bra bit på väg in i livet och är tillsammans med en så fin kille. Det känns viktigt att du ska söka kontakt för att beartbeta händelsen, som du kanske inte har känt att du behövt. Hemska händelser i ens liv har en förmåga att komma upp till ytan igen så fort man pratar om dem/ är med om något som påminner om det (inte ännu en våldtäkt, men kanske på film eller genom ett samtal t ex). Genom att tala om det blir du starkare, så att andra människor kan stötta dig
 

2006-09-21 19:15   Annika Karlsson

Jag orkade inte läsa allt för det gjorde så ont i mig, men helt klart handlar det om våldtäkt. Vad annat? Sex ska vara på likas villkor, den här killen gav sig på dig då du var borta, omtöcknad. sånt är inte tillåtet. Stackare. hoppas du kan vidare, att prata med kurator/psykolog kanske skulle hjälpa?