Den 1 juli fick vi en ny vårdnadslag som ska gynna barnen och inte papporna. Det var väl på tiden. Då och då får jag mail från pappor som skriver: Hjälp mig, min fru har tagit mina barn, systemet gynnar mammorna och nu har hon flyttat 40 mil härifrån och låter mig inte träffa barnen.
Det är nåt skumt med alla dessa farsor som hävdar att de blivit förfördelade och inte "får" träffa sina barn. Jag menar, när förlorar en närvarande förälder vårdnaden?
Och alla de där papporna som klättrar näcka på väggar eller kyrktorn eller vad de nu gör för skit för att uppmärksamma pappors rätt till sina barn. Herregud, hade ni varit lite mer uppmärksamma på att ni faktiskt levde i en familj där det ingick små barn så hade ni inte ens hamnat i en vårdnadstvist.

Som man bäddar får man ligga. Har ni inte lärt er det? Att man måste kämpa lite för att förtjäna att vara förälder? Att ha barn är mer än ett heltidsjobb, det är en livsuppgift och det tar 1000 procent av ens tid och då kan man liksom inte sätta sina egna intressen först. Det går liksom inte att komma efteråt och kräva sin rätt. Håller ni på med det där tjafset och till och med mailar krönikörer på kvällstidningar för att ni vill slippa betala underhållet på typ tre kronor i månaden? Eller, vad är grejen?

För kom inte och säg att ni faktiskt är närvarande farsor. Det finns liksom en anledning till att det är flest mammor som får vårdnaden. Och om pappan skulle ta barnen och flytta 40 mil bort så följer mamman med. Det finns inte en chans i helvetet att man bara låter det ske och sen mailar en krönikor och ber om hjälp. Det är ju faktiskt helt sjukt att bara sitta och se på när mamman tar ens barn och sticker.
Det är ju exakt samma sak som om nån tog en motorsåg och kapade av båda benen och la dem i ett flyttlass till Kiruna. Det går ju inte att leva utan sina egna kroppsdelar. Tycker vissa farsor det eller? Om jag blev av med mina barn skulle det göra fysiskt ont dygnet runt. Jag skulle inte kunna leva utan dem. Men det verkar gå alldeles utmärkt för vissa pappor.

Varför är det så att barnen blir intressanta för farsorna först när de inser att de håller på att losa dem. De skulle kanske kunna sköta sina kort klanderfritt medan de har barnen istället. Bara det att de inte flyttar efter barnen diskvalificerar dem i en vårdnadstvist.
Vaddå att de kan inte ge upp jobb och hem? Nähe, så kontorsjobbet på NCC är viktigare de egna barnen? Lite rapporter på kommunförbundet är viktigare?

Visa mig den pappa som varit en otroligt närvarande och fin pappa men som ändå tagits ifrån vårdnaden. Då menar jag en pappa som vet vad barnens alla dockor och gosedjur heter. Vad alla kompisarna och deras föräldrar heter och var deras telefonnummer finns. Som kan all info om barnens aktiviteter. Som lyssnar på barnens drömmar och mardrömmar, som varit vaken natt efter natt med alla sina barn och som känner dem så väl att det nästan finns telepati mellan dem.
Jag säger inte att det inte finns såna här pappor, de finns och de mister aldrig vårdnaden om sina barn.
Till er andra farsor vill jag bara säga: håll käften och skärp er.