2006-08-12
Det är nåt skumt med alla dessa farsor som hävdar att de blivit förfördelade och inte "får" träffa sina barn. Jag menar, när förlorar en närvarande förälder vårdnaden?
Och alla de där papporna som klättrar näcka på väggar eller kyrktorn eller vad de nu gör för skit för att uppmärksamma pappors rätt till sina barn. Herregud, hade ni varit lite mer uppmärksamma på att ni faktiskt levde i en familj där det ingick små barn så hade ni inte ens hamnat i en vårdnadstvist.
Som man bäddar får man ligga. Har ni inte lärt er det? Att man måste kämpa lite för att förtjäna att vara förälder? Att ha barn är mer än ett heltidsjobb, det är en livsuppgift och det tar 1000 procent av ens tid och då kan man liksom inte sätta sina egna intressen först. Det går liksom inte att komma efteråt och kräva sin rätt. Håller ni på med det där tjafset och till och med mailar krönikörer på kvällstidningar för att ni vill slippa betala underhållet på typ tre kronor i månaden? Eller, vad är grejen?
För kom inte och säg att ni faktiskt är närvarande farsor. Det finns liksom en anledning till att det är flest mammor som får vårdnaden. Och om pappan skulle ta barnen och flytta 40 mil bort så följer mamman med. Det finns inte en chans i helvetet att man bara låter det ske och sen mailar en krönikor och ber om hjälp. Det är ju faktiskt helt sjukt att bara sitta och se på när mamman tar ens barn och sticker.
Det är ju exakt samma sak som om nån tog en motorsåg och kapade av båda benen och la dem i ett flyttlass till Kiruna. Det går ju inte att leva utan sina egna kroppsdelar. Tycker vissa farsor det eller? Om jag blev av med mina barn skulle det göra fysiskt ont dygnet runt. Jag skulle inte kunna leva utan dem. Men det verkar gå alldeles utmärkt för vissa pappor.
Varför är det så att barnen blir intressanta för farsorna först när de inser att de håller på att losa dem. De skulle kanske kunna sköta sina kort klanderfritt medan de har barnen istället. Bara det att de inte flyttar efter barnen diskvalificerar dem i en vårdnadstvist.
Vaddå att de kan inte ge upp jobb och hem? Nähe, så kontorsjobbet på NCC är viktigare de egna barnen? Lite rapporter på kommunförbundet är viktigare?
Visa mig den pappa som varit en otroligt närvarande och fin pappa men som ändå tagits ifrån vårdnaden. Då menar jag en pappa som vet vad barnens alla dockor och gosedjur heter. Vad alla kompisarna och deras föräldrar heter och var deras telefonnummer finns. Som kan all info om barnens aktiviteter. Som lyssnar på barnens drömmar och mardrömmar, som varit vaken natt efter natt med alla sina barn och som känner dem så väl att det nästan finns telepati mellan dem.
Jag säger inte att det inte finns såna här pappor, de finns och de mister aldrig vårdnaden om sina barn.
Till er andra farsor vill jag bara säga: håll käften och skärp er.
Tidigare kommentarer/betyg
Skyll er själva pappor
Den 1 juli fick vi en ny vårdnadslag som ska gynna barnen och inte papporna. Det var väl på tiden. Då och då får jag mail från pappor som skriver: Hjälp mig, min fru har tagit mina barn, systemet gynnar mammorna och nu har hon flyttat 40 mil härifrån och låter mig inte träffa barnen.Det är nåt skumt med alla dessa farsor som hävdar att de blivit förfördelade och inte "får" träffa sina barn. Jag menar, när förlorar en närvarande förälder vårdnaden?
Och alla de där papporna som klättrar näcka på väggar eller kyrktorn eller vad de nu gör för skit för att uppmärksamma pappors rätt till sina barn. Herregud, hade ni varit lite mer uppmärksamma på att ni faktiskt levde i en familj där det ingick små barn så hade ni inte ens hamnat i en vårdnadstvist.
Som man bäddar får man ligga. Har ni inte lärt er det? Att man måste kämpa lite för att förtjäna att vara förälder? Att ha barn är mer än ett heltidsjobb, det är en livsuppgift och det tar 1000 procent av ens tid och då kan man liksom inte sätta sina egna intressen först. Det går liksom inte att komma efteråt och kräva sin rätt. Håller ni på med det där tjafset och till och med mailar krönikörer på kvällstidningar för att ni vill slippa betala underhållet på typ tre kronor i månaden? Eller, vad är grejen?
För kom inte och säg att ni faktiskt är närvarande farsor. Det finns liksom en anledning till att det är flest mammor som får vårdnaden. Och om pappan skulle ta barnen och flytta 40 mil bort så följer mamman med. Det finns inte en chans i helvetet att man bara låter det ske och sen mailar en krönikor och ber om hjälp. Det är ju faktiskt helt sjukt att bara sitta och se på när mamman tar ens barn och sticker.
Det är ju exakt samma sak som om nån tog en motorsåg och kapade av båda benen och la dem i ett flyttlass till Kiruna. Det går ju inte att leva utan sina egna kroppsdelar. Tycker vissa farsor det eller? Om jag blev av med mina barn skulle det göra fysiskt ont dygnet runt. Jag skulle inte kunna leva utan dem. Men det verkar gå alldeles utmärkt för vissa pappor.
Varför är det så att barnen blir intressanta för farsorna först när de inser att de håller på att losa dem. De skulle kanske kunna sköta sina kort klanderfritt medan de har barnen istället. Bara det att de inte flyttar efter barnen diskvalificerar dem i en vårdnadstvist.
Vaddå att de kan inte ge upp jobb och hem? Nähe, så kontorsjobbet på NCC är viktigare de egna barnen? Lite rapporter på kommunförbundet är viktigare?
Visa mig den pappa som varit en otroligt närvarande och fin pappa men som ändå tagits ifrån vårdnaden. Då menar jag en pappa som vet vad barnens alla dockor och gosedjur heter. Vad alla kompisarna och deras föräldrar heter och var deras telefonnummer finns. Som kan all info om barnens aktiviteter. Som lyssnar på barnens drömmar och mardrömmar, som varit vaken natt efter natt med alla sina barn och som känner dem så väl att det nästan finns telepati mellan dem.
Jag säger inte att det inte finns såna här pappor, de finns och de mister aldrig vårdnaden om sina barn.
Till er andra farsor vill jag bara säga: håll käften och skärp er.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2011-11-15 14:46
-
Jag är benägen att hålla med dig.. till hundra procent. Fadern till mitt barn sa "Du har själv valt att vara ensamtstående mamma, så skyll dig själv".. Då hade jag valt att gå för att slippa bli utsatt för hot om våld, trakasserier och maktutövande. Häromdan skickade han mig en länk till pappaombudsmannen, där man talar om att män som inte får träffa sina barn utsätts för psykisk misshandel, jag kräks. Män som inte vill träffa sina barn då? Vad utsätter dom barnen för. Näe, lägg av att snacka om att mammor alltid 'vinner' hit och dit, för förlorarna är alltid barnen, och förhoppningsvis förlorar dom inte allt för mycket pga. att det finns en mamma nära som skapar förutsättningar och trygghet i kaoset..
- 2010-09-12 01:29
-
Nu har vi haft den här lagen i 4 år. Själv var jag hemma med mitt barn från födseln fram till separationen. Varje dag hemma på lekmattan, mata lägga, gosa, byta blöja, bada. Jag betalade allt och tog inte ut mer än pappadagarna. Visste alltid precis vad hon ville ha och inte ha. Förstod varje läte. Men det gör väl bara mig till en tönt som därför förtjänar att förlora vårdnaden. Hon var ju så stark och duktig, skaffade F-skattesedel, pluggade och jobbade under samma period. Lånade några hundra tusen också, som jag sen aldrig såg röken av. Men en klipsk krönikör kan väl hitta något provocerande och roligt att säga om min tragedi också. För nog ska vi ha en lagstiftning som ger alla mammor som vill enskild vårdnad. Det verkar ju intelligent. Mitt barn har idag beteendestörningar för att hon togs ifrån mig i tre månader mellan hon var 10 och 13 månader och sen fick träffa mig endast korta stunder sporadiskt. Det är, om intelligentian tillåter lite faktakunskap, den period i ett barns liv då barnet påverkas mest av att bli ifråntagen en vårdnadshavare. Anknytningsstörningar i denna period i barndomen är det som ligger bakom alla allvarliga störningar, borderline, psykopati mm. Jag kämpade varje dag, dygnet runt för att få träffa henne. Men det tog tre månader p.g.a. denna lagstiftning. Socialen vädjade till mamman, och jag låg på dem, men det fanns inget de kunde göra för lagen gav mamman rätt att vägra. Det gjorde ont kan jag säga, och det är en smärta jag önskar att snärtiga pk-tyckare som du borde råka ut för. Det skulle få er att hålla käften och skärpa er. Men för dig är det bara något du slänger dig med, för du vet inte vad den smärtan vill säga, jävla posör. Själv hamnade jag på suicidprevention, för jag var rädd att jag skulle ge upp. Så, nu har jag visat dig en sån pappa som du säger inte finns. Det finns inget du kan säga för att väga upp den här kränkande texten som du skrivit. Du suger.
- 2006-09-25 05:51 Madde (maddepladder)
-
Jo visst Anna, så är det! Termen "ensamstående pappor" är något du aldrig hört talas om såklart, för det är ju ALLTID bara papporna som drar?
- 2006-08-14 12:45 Anna Johansson
-
Jag håller med, det har varit lite för lätt att bara smita undan allt ansvar o lattja vidare med sitt eget liv, o sen när man vaknar o inser att barnen är stora och hatar en då är det redan för sent. Det är ju bara så att vissa inte fattar att de har barn och att de har ansvaret och att de får en chans och ingen mer. Varför finns termen "ensamstående mammor" över huvud taget; jo för att det är så det ser ut i samhället. Det är papporna som inte orkar vara kvar och mammorna som stannar.
Foto: Ulrica Zwenge
