Först blev alla tjejkompisar rosenrasande. Men sen kom de en efter en och sa att de upplevt exakt samma sak som jag. De erkände det faktum att är man öppet feminist så försvårar det ens chanser för ett vettigt yrkesliv.
En tjej säger att hon tänker vänta ut det hela och ligga lågt, om ett par år kanske folk har "glömt" att hon varit en aktiv feminist.
Dessa vittnesmål borde ju komma fram. Så att unga tjejer inser att de inte ska satsa på en "feministkarriär" utan en mer traditionell sådan. Och hålla sina politiska sympatier jääävligt hemliga.
Så - jag frågar än en gång? På vilket sätt sviker jag "pandatjejerna"?
Är det inte så att man sviker dessa tjejer genom att uppmuntra dem att bli "stolta" feminister och låta dem tro att det är vettigt att läsa queerteori?
En "stolt" feminist har ingen framtid. Det som kommer hända är att hon 1. blir sjukskriven eller 2. får nåt sugigt låglönejobb 3. blir stigmatiserad alternativt hånad.
Eftersom det visade sig att jag hade rätt, dvs att det ÄR svårt att förena ett vettigt yrkesliv med att vara feminist, varför blev ni så himla upprörda för då?
Till och med självaste Gudrun Schyman säger att det är en risk att vara feminist. Till Resumé säger hon att Fi kommer få svårt att hitta nån reklambyrå som vill jobba för dem för att det kan "skrämma bort andra kunder"
Men ändå ska unga tjejer drillas till att bli "stolta feminister", eller?
Det är ju fanimig skandal och inget annat!

För att visa med ett tydligt exempel på hur jag bara är Feminist och inget annat i folks ögon kan vi ta DN:s recension av min nya bok.
Jag trodde att DN hade seriööööösa bokrecensenter som inte medvetet recenserar författaren i stället för boken. Ni är ju av samma skrot och korn som Linda Skugge! Som i stället för att skriva insiktsfullt om Björn Ranelids ljuvliga målande språk bara mobbar honom för hans läpphistoria och skriver om läppglans och rakade armar.
DN-tanten kan inte se nåt annat än Feministen Linda Skugge framför sig och sågar mig enbart på politiska grunder. Som om jag måste skriva böcker som något slags politiskt statement, som om det vore min plikt att som en god feminist skriva feministiska böcker med självständiga kvinnor i.
DN-tanten skriver: "Men det som gör mig lika kräkfärdig som en magsjuk treåring är romantiseringen av de där frånvarande männen. "Överge mig inte Karl! Du är mitt allt. Kom tillbaka, jag ska bättra mig och öva bort alla kassa sidor hos mig. Jag behöver dig. Du måste förlåta mig för allt. Jag ska bli en bra fru. Det är ju du och jag, minns du hur kära vi var?" Så kvider Sylvia tyst till mannen som lämnat henne ensam med sjuka barn och ständiga omparkeringar. Om det är ironi fattar jag inte humorn."
Ironi? Varför skulle det vara ironi? Får man inte låta kvinnliga huvudpersoner i böcker längta efter sina män?
Måste kvinnor i romaner vara rättrådiga feminister? Ska en kvinna vara "ensam är stark" och inte älska sin man, eller? DN-tanten kanske inte älskar sin man?

Ursäkta mig, men Sylvia älskar Karl och hon längtar efter honom. Hon vill ha honom trots att han sätter på sin motspelerska i Fröken Julie, hon vill ha tillbaka honom och hålla ihop familjen, hon vill ha fler barn med honom. För familjen och barnen är det som går först. DET kallar jag romantiskt!
Ska en recensent ha moraliska åsikter om hur en romanfigur beter sig?
DN-tanten avslutar med: "Det är 2006 nu. Ska inte kvinnor och män, i den mån man är två, kunna - kanske till och med vilja - dela på familjelivets bördor och glädjeämnen. Är det inte det, djärva tanke, som är det romantiska?"
Ehh, men kära DN-quinna, tycker du på allvar att min uppgift som författare är att skildra ett jämlikt äktenskap där mamma och pappa är föräldrar på lika grunder, där alla bara är glada, ingen otrohet existerar, barnen är aldrig sjuka och maten är gratis för alla arbetarna på kooperativet?

Hur jag än gör så gör jag tydligen fel och är dålig feminist. Som när Aftonbladet recenserade min förra bok, mina dagboksanteckningar som jag skrev som 17-åring (!). Den handlar enbart om hur jag ville hångla och supa som pubbeunge. Men trots det så skrev AB-tanten: På vilket sätt hjälper Linda Skugge kvinnorna i Kommunal?
Detta är helt sinnessjukt, på vilket sätt skulle en bok skriven av mig, 17 år gammal, ha som avsikt att stötta kvinnorna i Kommunal?
Och varför skulle för övrigt krönikören Linda Skugge hjälpa kvinnorna i Kommunal? Varför åläggs det ansvaret mig? Varför ska Linda Skugge rädda alla kvinnor och helst hela världen? Varför lägger ni inte de kraven på Martina Haag, Belinda Olsson eller Kajsa Ingemarsson?
Ni ser, det är helt hopplöst. Jag är ju ändå fel slags feminist så då borde ni ju vara glada över att jag inte längre kallar mig feminist.
Slutligen vill jag bara säga att jag har i alla fall något att tacka feminismen för. Om jag inte hade blivit feminist på 90-talet så skulle jag aldrig ha insett hur fel det är att vara feminist!
Tack kära feminismen för att du öppnade mina ögon. Nu ser jag alldeles klart.