2006-04-15
Feministerna hatar mig och Timbro och högern har alltid hatat mig, de vill ju inget hellre än att "avslöja" mig som sosse eller vänster, att jag ska råka "göra bort mig" och visa att jag i själva verket är lika röd som Göran.
"Hur kunde du göra så här mot oss, hur kunde du vara så elak mot alla unga tjejer som har sett upp till dig?" säger feministerna.
Jag är inte ett dugg elak mot de så kallade pandatjejerna, tvärtom, det är elakt att invagga dem i tron att de kan uträtta stordåd som feminister och att det funkar att leva normalt som feminist och få ett vettigt jobb.
DET är att vara elak, för då luras man.
Jag är ärlig mot pandaflickorna och det är fan så mycket bättre.
Jag bara säger som det är, kom igen, jag har ju rätt! Ingen kommer fixa ett skit för de unga tjejerna, de måste göra det själva och nån måste säga det till dem. Och det går garanterat kasst för unga brudar som är högljudda feminister.
"Se bortom din privata situation", säger mina feministkompisar. Jaha, så jag ska "stå ut med" att jag inte kan skriva nåt/säga nåt utan att missuppfattas och bli hatad och hånad för att folk bara ser Feministen. Jag ska "stå ut med" att folk tror en massa saker om mig som inte stämmer?
Stå ut för Feminismens skull? För alla kvinnors skull? Vem vems skull? För Kampens skull? Ska jag offra mig för Den Feministiska Kampens skull?
Jag kan inte jobba, jag kan inte göra nånting utan att alla bara ser en Feminist! Och hur fruktbart är det?
Sorry men det där får faktiskt nån annan göra, inte jag. Nån annan får gå upp till Kamp, jag vägrar.
Jag står inte ut med att vara nåt slags Feministjesus, med åsikter som jag inte har, som folk har pådyvlat mig.
Jag tror liksom inte på att höja skatten för att "rädda alla kvinnor".
Jag är trött på detta daltande med oss kvinnor, som vore vi mindre kompetenta än män.
My god, kvinnorna får väl fixa sina egna liv. Det är dags att vi tjejer tar kontrollen över våra egna liv.
Det är mycket TRÖTTSAMT att tvingas vara fanbärare för nåt man inte står för.
Viktigast: jag är emot sex timmars arbetsdag, jag är emot millimeterrättvisa mellan könen, jag tror på vissa biologiska skillnader mellan könen, jag har full respekt för att kvinnor vill vara hemmafruar (men jag är smart nog att inse att det inte funkar för att man då blir alldeles för ekonomiskt sårbar som kvinna, smarta kvinnor försörjer sig själva!).
Jag tycker man ska SÄNKA allas skatt så folk kan köpa den hjälp de behöver.
Jag tycker att vården ska privatiseras. Och låt kvinnor inom vård/omsorg starta eget så att de slipper leva i ett fängelse för 12 000 i månaden.
Ni ser, jag har ju inte de rätta feministåsikterna! Det vill säga, jag är inte feminist.
Inget parti har lyckats göra nåt för kvinnor så det går överhuvud taget inte att lita på politiken.
Den enda man har är sig själv och kämpar man så vinner man.
Gud så skönt att äntligen slippa den här stämpeln som har förföljt mig, det känns som om jag burit på en massa extrakilo som nu är borta och jag är fri och lätt som en fågel.
Kämpar man så vinner man
Puh, puh vilken vecka. I en handvändning förlorade jag alla mina vänner. (Snälla sansa er, man kan väl ha olika åsikter och ändå gilla varandra, eller?)Feministerna hatar mig och Timbro och högern har alltid hatat mig, de vill ju inget hellre än att "avslöja" mig som sosse eller vänster, att jag ska råka "göra bort mig" och visa att jag i själva verket är lika röd som Göran.
"Hur kunde du göra så här mot oss, hur kunde du vara så elak mot alla unga tjejer som har sett upp till dig?" säger feministerna.
Jag är inte ett dugg elak mot de så kallade pandatjejerna, tvärtom, det är elakt att invagga dem i tron att de kan uträtta stordåd som feminister och att det funkar att leva normalt som feminist och få ett vettigt jobb.
DET är att vara elak, för då luras man.
Jag är ärlig mot pandaflickorna och det är fan så mycket bättre.
Jag bara säger som det är, kom igen, jag har ju rätt! Ingen kommer fixa ett skit för de unga tjejerna, de måste göra det själva och nån måste säga det till dem. Och det går garanterat kasst för unga brudar som är högljudda feminister.
"Se bortom din privata situation", säger mina feministkompisar. Jaha, så jag ska "stå ut med" att jag inte kan skriva nåt/säga nåt utan att missuppfattas och bli hatad och hånad för att folk bara ser Feministen. Jag ska "stå ut med" att folk tror en massa saker om mig som inte stämmer?
Stå ut för Feminismens skull? För alla kvinnors skull? Vem vems skull? För Kampens skull? Ska jag offra mig för Den Feministiska Kampens skull?
Jag kan inte jobba, jag kan inte göra nånting utan att alla bara ser en Feminist! Och hur fruktbart är det?
Sorry men det där får faktiskt nån annan göra, inte jag. Nån annan får gå upp till Kamp, jag vägrar.
Jag står inte ut med att vara nåt slags Feministjesus, med åsikter som jag inte har, som folk har pådyvlat mig.
Jag tror liksom inte på att höja skatten för att "rädda alla kvinnor".
Jag är trött på detta daltande med oss kvinnor, som vore vi mindre kompetenta än män.
My god, kvinnorna får väl fixa sina egna liv. Det är dags att vi tjejer tar kontrollen över våra egna liv.
Det är mycket TRÖTTSAMT att tvingas vara fanbärare för nåt man inte står för.
Viktigast: jag är emot sex timmars arbetsdag, jag är emot millimeterrättvisa mellan könen, jag tror på vissa biologiska skillnader mellan könen, jag har full respekt för att kvinnor vill vara hemmafruar (men jag är smart nog att inse att det inte funkar för att man då blir alldeles för ekonomiskt sårbar som kvinna, smarta kvinnor försörjer sig själva!).
Jag tycker man ska SÄNKA allas skatt så folk kan köpa den hjälp de behöver.
Jag tycker att vården ska privatiseras. Och låt kvinnor inom vård/omsorg starta eget så att de slipper leva i ett fängelse för 12 000 i månaden.
Ni ser, jag har ju inte de rätta feministåsikterna! Det vill säga, jag är inte feminist.
Inget parti har lyckats göra nåt för kvinnor så det går överhuvud taget inte att lita på politiken.
Den enda man har är sig själv och kämpar man så vinner man.
Gud så skönt att äntligen slippa den här stämpeln som har förföljt mig, det känns som om jag burit på en massa extrakilo som nu är borta och jag är fri och lätt som en fågel.
Foto: Ulrica Zwenge
