2003-08-16
”Nyhammar – En vuxensoffa utrustad med bokhylla i praktisk höjd för de minsta … här finns extrautrymme för såväl invecklade fiskrecept som färgglada mjukisdjur.”
”Löv – I LÖV you… en lampa som liknar och beter sig som ett gosigt mjukisdjur…”
”Pösig – Det är inte bara barn som uppskattar jättelika, uppblåsbara jordgubbstabletter. En mjuk och skön fotball… finns också i laktitssmak… förlåt… med svart klädsel.”
”Lustig – Växer det små, mjuka kuddar i vardagsrummet…”
Ah men va fan, nu får väl Ikea ta och ge sig!?
”Hoppig heter den knallröda soffan som förvandlas till studsmatta…”
Nej, tack, vill vi inte ha! Nej, våra möbler ska inte bli några jävla hoppgrejer eller leksaker. En möbel är ingen leksak och barnen har väl egna rum att hoppa och leka i.
Jag börjar bli så trött på det här sätta barnen i allas fokus. Vuxna kvinnor och män gör precis allt för sina barn, de springer omkring som dårar i parkerna på helgerna och gör enbart barnanpassade aktiviteter och skriker barnen får de all uppmärksamhet och de får allt de pekar på och alla pratar bebisspråk.
Jag är så trött på att vara nåt slags lektant och jag är så trött på ungar som aldrig lyder.
Vad är det med dagens ungar? Har jag flera barn här hemma så ska de ALLTID leka i mitt arbetsrum, de lyfter sonika in alla leksaker från barnrummet in i mitt arbetsrum och så vägrar de gå därifrån. De kan helt enkelt inte ta ett nej. Nån unge har till och med slagit mig när jag försökt lyfta ut den. Och andra har tagit tag i nån möbel så att jag fått bända upp ungens fingrar för att få ut den. De har ett lekrum och där leker man. Man leker inte i mitt arbetsrum, basta.
Vi håller på att uppfostra en generation monster. Som om pubbeungar i dag (eller på min tid när jag var pubbeunge) inte redan är monster. Hur kommer då inte våra ungar att bli? Helt oregerliga?
Först går de på dagis i alldeles för stora barngrupper, sen börjar de skolan där det knappt finns några lärare, där lärarna är rädda för barnen och inte vågar ryta till för då ringer ungarna till Bris. Och på detta en massa mesföräldrar som inte uppfostrar sina ungar.
Det går ju inte längre.
Vuxna ska ta hand om sina barn, de ska laga mat, natta, tvätta dem och deras kläder, utbilda, vägleda, ge värme, kärlek, omtanke, sätta gränser, stötta och uppmuntra dem. Vuxna ska inte leka! Vi är inga jävla daddor.
Jag är så trött på ”om du är Annika så är jag Pippi”. Nu är det slut med det. Jag kan inte leka. Jag bara, okej jag är Annika och så… ja vaddå, vad ska jag säga, vad ska jag göra? Jag har liksom inget mer att tillägga i den leken.
Tacka vet jag förr i tiden. Då vuxna fick vara auktoriteter och barnen barn. Då var det mer ordning och reda. Nu är folk så jävla bananas att de låter ungarna ta samtliga beslut i familjen. Och deras ungar är så fantastiska att man måste säga ”ooh” och ”aah” inte bara åt ungens samtliga kluddteckningar utan till och med åt ungens jävla bajskorvar.
Vad är det för fel på barnbordet? Please.
030816
Ur Ikeas nya katalog:”Nyhammar – En vuxensoffa utrustad med bokhylla i praktisk höjd för de minsta … här finns extrautrymme för såväl invecklade fiskrecept som färgglada mjukisdjur.”
”Löv – I LÖV you… en lampa som liknar och beter sig som ett gosigt mjukisdjur…”
”Pösig – Det är inte bara barn som uppskattar jättelika, uppblåsbara jordgubbstabletter. En mjuk och skön fotball… finns också i laktitssmak… förlåt… med svart klädsel.”
”Lustig – Växer det små, mjuka kuddar i vardagsrummet…”
Ah men va fan, nu får väl Ikea ta och ge sig!?
”Hoppig heter den knallröda soffan som förvandlas till studsmatta…”
Nej, tack, vill vi inte ha! Nej, våra möbler ska inte bli några jävla hoppgrejer eller leksaker. En möbel är ingen leksak och barnen har väl egna rum att hoppa och leka i.
Jag börjar bli så trött på det här sätta barnen i allas fokus. Vuxna kvinnor och män gör precis allt för sina barn, de springer omkring som dårar i parkerna på helgerna och gör enbart barnanpassade aktiviteter och skriker barnen får de all uppmärksamhet och de får allt de pekar på och alla pratar bebisspråk.
Jag är så trött på att vara nåt slags lektant och jag är så trött på ungar som aldrig lyder.
Vad är det med dagens ungar? Har jag flera barn här hemma så ska de ALLTID leka i mitt arbetsrum, de lyfter sonika in alla leksaker från barnrummet in i mitt arbetsrum och så vägrar de gå därifrån. De kan helt enkelt inte ta ett nej. Nån unge har till och med slagit mig när jag försökt lyfta ut den. Och andra har tagit tag i nån möbel så att jag fått bända upp ungens fingrar för att få ut den. De har ett lekrum och där leker man. Man leker inte i mitt arbetsrum, basta.
Vi håller på att uppfostra en generation monster. Som om pubbeungar i dag (eller på min tid när jag var pubbeunge) inte redan är monster. Hur kommer då inte våra ungar att bli? Helt oregerliga?
Först går de på dagis i alldeles för stora barngrupper, sen börjar de skolan där det knappt finns några lärare, där lärarna är rädda för barnen och inte vågar ryta till för då ringer ungarna till Bris. Och på detta en massa mesföräldrar som inte uppfostrar sina ungar.
Det går ju inte längre.
Vuxna ska ta hand om sina barn, de ska laga mat, natta, tvätta dem och deras kläder, utbilda, vägleda, ge värme, kärlek, omtanke, sätta gränser, stötta och uppmuntra dem. Vuxna ska inte leka! Vi är inga jävla daddor.
Jag är så trött på ”om du är Annika så är jag Pippi”. Nu är det slut med det. Jag kan inte leka. Jag bara, okej jag är Annika och så… ja vaddå, vad ska jag säga, vad ska jag göra? Jag har liksom inget mer att tillägga i den leken.
Tacka vet jag förr i tiden. Då vuxna fick vara auktoriteter och barnen barn. Då var det mer ordning och reda. Nu är folk så jävla bananas att de låter ungarna ta samtliga beslut i familjen. Och deras ungar är så fantastiska att man måste säga ”ooh” och ”aah” inte bara åt ungens samtliga kluddteckningar utan till och med åt ungens jävla bajskorvar.
Vad är det för fel på barnbordet? Please.
Foto: Ulrica Zwenge
