Nya numret av Diego kör mitt favvo-reportage. Om folk som flyttar tillbaka till stan efter att ha provat på villalivet. Det är så skönt att läsa om puckon.
Jag fattar inte varför folk inte inser att man måste tänka sig noga för innan man köper ett hus.
Köper man ett hus vars gräsmatta tar hela helgen att klippa är man faktiskt helt dum i huvudet.
Köper man ett renoveringsobjekt när man har småbarn är man dum som ett spån. Köper man ett skitstort gammalt hus som kräver en massa tid av en när man har många barn och husdjur är ju skallen tom som ett såll.
Köper man hus när man redan har ett sommarställe är man också korkad. Det är liksom inte så konstigt att de vill flytta tillbaka till stan då.
I hate villalivet, säger Hannah Rosander till Mama.
Sluta tänka så långt näsan räcker. Hannahs unge är två, och hon vill leka i en parklek. Ja, men efter en sekund är ungen fyra och jag kan lova dig att du kommer att HATA parklekar då. Bor man i stan måste man passa och valla ungar tills de är minst elva. Vem orkar det? Bor man i en lugn förort vallar man ungarna tills de är fyra, sen kan de leka fritt och de får en egen sfär där de utvecklar sin fantasi.

Så här ska du tänka när du köper hus:
Huset ska vara lagom stort och nyrenoverat. Det måste vara lättskött och bra planerat. Tomten ska vara LITEN. Och det viktigaste av allt: det måste vara bilfritt. Kan man inte släppa ut barnen ensamma kan man precis lika gärna bo vid Valhallavägen inne i city. Kan man inte släppa ut barnen själva så faller hela tanken med att bo i förort och hus.
Man måste kunna gå till stationen, så man inte behöver två bilar, man får inte bli totalt bilbunden.
Sen så lämpar sig faktiskt villaboendet inte så bra för riktigt små barn. Bor man i villa är ju kompisarna ofta ganska utspridda och man måste hålla på och skjutsa ungar och bilvägen går oftast utanför husen. Det vill säga barnen kan inte leka fritt eller cykla. Då kan man lika gärna bo i stan, om man inte orkar hålla på att valla barn vill säga.
I stora radhusområden med massa bilfri allmänning är det däremot perfekt för småungar.
Men radhus är inte lika poppis för folk vill hålla på och flasha med sina villor.

Jag flyttade ifrån city för att slippa alla flashiga människor i dyra märkeskläder som står i stövlar med höga klackar och massa smink när de leker med barnen. Jag stod inte ut. Jag vill kunna skita i hur jag ser ut. Jag vill ha bekväma skor och sköna kläder. Det är en sak jag faktiskt inte hajar, hur småbarnsföräldrar orkar stå och sminka sig när de inte har fått sova de senaste tre åren. Jag orkar inte ens stå upp den tid det tar att sminka mig.
Jag fattar inte varför folk drömmer om att förorten ska se ut som inne i stan. Jag hatar såna där "city-radhus". Det är ju trafik överallt, vem tänkte på barnen när de byggde?
Folk verkar drömma om att förorten ska få riktiga torg och en massa kaféer som inne i stan.
Jag skulle hata om Sollentuna plötsligt skulle se ut som en stad. Ta inte ifrån oss förorten nu.
Förorten ska vara så här ljuvligt svennig och otrendig.
Otrendigt är det allra skönaste liv som finns. Man bara slappnar av i hela kroppen. Trendiga människor är det allra värsta jag vet.