Trots alla protester så vidhåller jag att flickleken är bättre, flicksaker är bättre! Klart som fan det är!
Hur kan ni argumentera för att ett traktorintresse eller svärdfixering är bättre än relationslek? Leka fältslag med soldater, är det vettigt? Leka dödslekar och mördas och slåss, är det bra?
Om jag behöver lite tid för att till exempel prata i telefon kan jag säga till lilla tjejen: "alla bebisarna är jättehungriga, gå och mata dem", så springer hon till sina dockor för att se till dem.
Vad säger man till en son? "Jo, det är några banditer under din säng, ta din pistol och skjut dem, annars kanske de invaderar ditt rum och tar alla dina vapen!"
Flickor är mjuka, pojkar är helt obegripliga och våldsamma och liksom helt borta, man får ingen kontakt alls. Vad vill naturen med det? Man måste typ ta tag i dem och skrika och stirra dem i ögonen för att de ska "vakna till" och lyssna och sen lyda. Om de överhuvudtaget lyder. Ta vilken skolklass som helst, vilka bråkar och vilka är lugna? Vilka slåss? Vilka lyder aldrig? Varför låter föräldrar pojkarnas vilda lekar gå så långt, varför tillåts de sabba så mycket saker utan att nån säger till? Efter fem minuter är nåt sönder, varför får inte pojkarna nåt straff eller regler så de hajar var gränsen går, varför får de inga konsekvenser av sitt handlande?

Om jag får en son ska han sättas i stenhård flickträning. Jag ska vara en stenhård pojkmorsa, han ska liksom inte få sabba saker och inte vara sjövild. Jag är helt säker på att om man sätter stenhårda gränser från det pojken är nyfödd så tror jag att han lyder sen.
Vet ni vad jag tror, jag tror pojkpäronen är sååå stolta över sina rejäla karlar till söner och låter dem banka sönder traktorer och grejer medan flickorna sitter bredvid och lägger pussel. Pojkpäronen är mer tillåtande och slappa gentemot sönerna för att pojkar av naturen anses lite vildare. Jag tror att pojkpäron tar tillfället i akt och ser detta - att pojkarna bara ÄR såna (helt hopplösa) - som ett slags förevändning för att slippa vara stränga och verkligen ta tag i sina bråkiga pojkar och säga till dem på skarpen, verkligen jobba för att få dem att ändra sitt beteende. Sluta vara såna latmaskar och börja uppfostra era pojkar ordentligt. Eller vill ni inte se nån förändring? På grund av alla ouppfostrade pojkar så får vi krig i världen som bara pågår och pågår och egomän som sätter sina egna lustar och intressen först för så har det ju alltid varit, för mamma lät mig göra diverse sattyg som liten och se, nu tar jag innebandybagen och tränar när jag känner för det, frugan får fixa markservicen och snyta ungarna. Jag gör ju som jag alltid gjort. Jag minns min underbara mamma som gjorde allt för mig, hon gjorde all min mat tills jag flyttade hemifrån och hon kom och städade hemma hos mig tills jag gifte mig och hon satte upp gardiner efter årstid och högtid. Ja hejdå, nu har jag lite bråttom, ska hinna se lite motocross med polaren Raffe efter innebandyn. Frugan är ändå bäst på att natta ungarna, de vill ju ändå bara ha mamma när det gäller.

Om alla pojkföräldrar skärpte sig skulle vi få en lugnare och finare värld.